linjaunknown

Den här helgen har varit helt underbar. Igår åt jag ute på restaurang med mamma och syster. Det var otroligt mysigt. Idag och i fredags tränade jag med elektroderna. Det går så bra, att jag skriver detta inlägg med höger...

På kursen som jag går just nu, lär vi oss bland annat att spela ackord på gitarr. Det kändes som en omöjlighet att spela de första gångerna, men jag håller sakta på att lära mig. De blåmärken jag har på högerhanden vore vara bevis på att jag gör någonting, även om det inte alltid kommer ljud ifrån gitarren. Det som nu har blivit en utmaning är att splittra min koncentration så att jag kan fokusera på vänster och högerhanden samtidigt. För fokuserar jag på höger, så kan vänstern inte hålla rätt ackord, fokuserar jag på vänster, så missar högren strängarna och det kommer inte ut något ljud. Jag trodde att jag skulle kunna göra det, men mer träning krävs, utan tvekan!

Ibland har jag fastnat i att vara för mycket i mina tankar, för mycket ofokuserad på det som sker runtomkring och ibland kan jag vara uppmärksam, men det sker mer och mer sällan nuförtiden. Att vara närvarande utan att vara självcentrerad, utan att min hjärna vill vara för självkritisk - det har varit svårt väldigt länge. Jag försöker ge mitt allt, försöker ge av mig själv, men jag är ändå lite distansierad, jag är inte 100% med i allt, speciellt inte i diskussioner. Där kan jag sitta med och lyssna, hålla med eller ha åsikter, men säger jag dem? Nej, inte så ofta. Jag vill hellre lyssna och ta till mig av vad andra säger och ger, men hur mycket ger jag? Jag är nästan helt övertygad om att min familj och mina vänner skulle säga annorlunda, i alla fall till viss del, men jag är lite för tillbakadragen, lite för inåtvänd, men jag ska försöka ändra på det nu. Ett steg i taget. Jag har lärt mig en roll som jag har ansett passa, precis som alla andra skaffar sig roller, har jag också gjort det. Rollen som klasskamrat, rollen som syster, rollen som barn, rollen som student... Jag har försökt gett mitt allt, min själ och mitt jag, men har jag gjort det på RÄTT sätt? Det är frågan jag ställer mig! Det är frågan som rullar i mitt huvud.

Idag hade jag tänkt mig ha en dag utan att använda tekniska apparater. Men det tog en timme innan den tanken/idén förstördes. Vi omges av tekniska apparater hela tiden och det kommer inte att hända att vi helt kan låta bli att använda det. Vattenkokaren, spisen, duschen, datorn, böckerna, radion - allt har blivit tekniskt idag. Visserligen används dessa apparater olika och med olika utgångspunkter. Som nu när jag använder datorn, för att skriva mina skoluppgifter och skriva här, det blir bara av farten att man använder och skriver.

---

Jag har länge velat möblera om i mitt lilla studentrum och nu äntligen är det gjort. Tillsammans med min nya säng, som är beställd och kommer om några veckor, kommer det här att bli exakt så som jag har tänkt. Det är roligt att förändra lite då och då och det här kommer jag att trivas i, när alla smådetalj är klara! (Än har jag bara möblerat om de allra största möblerna) Mycket återstår, men det är på god väg!

De senaste dagarna har jag funderat över hur min höger hand ser ut och känns. Det har varit något som har känns annorlunda, men jag har inte förstått vad det var för något. Så jag åkte hem till mamma och pappa och bad de att kolla, att känna på handen. Är den lika glapp som den alltid har varit? Svaret gjorde att munnarna åkte ner till golvet. För den glappa handen har nu nästan helt försvunnit. Det känns otroligt efter TRE veckor med elektroder. Jag har i hela mitt liv varit rädd för att skada handen, bryta handen, men icke nu. Nej, nu känner jag en trygghet som jag inte gjorde förr!

Jag byter tillbaka till min gamla design. Tycker om den bättre. Syrran får hjälpa mig att ändra färgen!

Jag har länge funderat över vilken design jag ska ha på min blogg. Nu tror jag att det får bli den här "Nature" ett tag. Jag var nöjd med den förra, men jag ville ändra färgen och eftersom jag inte kan det, bytte jag istället!

Igår tränade jag wet-vest för första gången den här terminen och jag hade haft på elektroderna innan. Det var som att träna med någon annans armar. Det kändes overkligt och skumt, som om det var någon frikopplad arm/ben som jag tränade med. Tog jag i för mycket for handen iväg all världens väg, tog jag i lite rörde jag handen som om jag skulle, men det var ju inte min hand! Det kändes som om all motstånd som jag tidigare trodde att vattnet gav försvann, för det var inte vattnet utan mina låsningar i axeln som gjorde motståndet! Nu var det ju ingen träning alls, utan mer som en söndagspromenad! I ärlighetens namn tog jag väl inte i och gav mitt allt på träningen. Min hjärna blev så chockad att det tog ca 2/3 av träningen innan den vande sig. En helt ofattbar skillnad, som jag knappt ens kan beskriva för mig själv. Mina känslor löpte amok och då är det inte lätt att förstå sig själv och sin kropp. Det är någonting man måste uppleva för att förstå!

Nu äntligen när kroppen känns avslappnad och avspänd - vad HÄNDER DÅ? Jag får så förbannat ont i ryggen! Är det träningen som hjälper mig att släppa alla spänningar och känner hur jag egentligen mår i kroppen. TYDLIGEN! Och vet ni vad problemet är? MIN SÄNG! Den är alldeles för tok för mjuk!

Att leva musiskt är någonting vi alla måste öva oss i och det är någonting som jag kommer att göra under de närmaste månaderna.

Idag har allting varit underbart!

Helgen har varit lugn och avkopplande. Har varit hemma hos mamma och pappa och fått lite ström! (Jag har alltså tränat med elektroderna.) Det har varit underbart1 Tänk vilken skillnad, det är som om hjärnan har fattat att inte koppla in fel muskler. De finns fortfarande - felrörelserna, men inte lika mycket! Och nu kan jag med ren vilja kontrollera om handen ska vara knuten eller utsträckt. Ja, jag måste ju tänka och anstränga hjärnmusklerna (så jobbigt!) för att det ska kunna funka, men ändå. Lite mer än 23 år har min hjärna använt och befallt fel muskler, nu börjar den lära sig att koppla rätt, använda rätt efter - hör och häpna - TVÅ VECKOR!

Idag känns det mycket bättre än vad det gjorde igår. Jag var nere i en svacka som jag brukar kunna hamna i ganska lätt. Idag vet jag att det enda jag kan göra är att göra mitt bästa och det gör jag i allt, oavsett om det handlar om svårigheter i skolan eller i livet. Märker ni att jag gör en skillnad? Skolan är en sådan plats som kan göra en blind för det som är viktigt i vardagen och jag vill vara öppen för allt oavsett hur det ser ut och vart det är på väg. Frågan är om jag verkligen kommer att se möjligheterna när de dyker upp, eller kommer jag älta allt det gamla? Nej, det tänker jag inte. Igår var igår och idag är det en ny dag!

Min första riktigt stora; Underkänd! Nu är det officiellt!

Ibland förstår jag mig inte på kommentarer som människor ger. Jag fick just ett mail om en sak som jag har funderat över och svaret jag fick rörde egentligen inte det jag frågade om, utan en ursäkt. Det var en mening som "svarade", men det säger inte mig någonting. Jag är lika frågande nu som innan jag skickade mailet och frågade.

Det är inte bara elektroderna som förändrar mitt liv just nu. Jag försöker också göra en ansträngning. Det går ju inte att förändra någonting utan att själv kämpa. Idag fortsätter skolan och alla småkamper det innebär i vardagen. Igår intresseanmälde jag mig till ett arbete som ledsagare hos kommunen (extraarbete). Hoppas det blir någonting. Småsteg framåt kommer förändra mitt liv för alltid. Mer social? Mer utåtriktad? Vem vet?

Det är så lätt att tro att allting ska bli så mycket bättre på så kort tid. Jag vill att allt ska hända nu, men det är omöjligt. Att ta ett steg i taget, det är så man ska göra, men hur är det så otroligt svårt att bara ta det där stege. Jag vill springa innan jag kan gå, jag vill hjula innan jag an använda armen/handen som ett verktyg i vardagen. Nu får jag skärpa mig. Jag känner en sådan skillnad i min kropp, att hjärnan har vant sig, efter bara två veckor! Det är fan inte sant. Det måste vara någonting som inte stämmer, men jag hittar ingenting. Jag vill att det ska gå med racerfart, men det går inte till så. Jag får lugna ner mig och ta det som det kommer. Precis som med allt annat här i livet! En dag i taget, en träning i taget, en uppgift i taget! Och går det inte första gången, går det efter den andra eller efter den tredje. Även om jag vill planera och styra livet, kan jag bara göra det till viss del. Det kommer alltid finnas en del som är obestämdbar, som är nyckfull och oväntad och vad vore livet utan det? Så TRÅKIGT - det är vad det skulle vara.

Att upptäcka ett jag som varit dold på flera år, är ingenting som sker på en dag. Att ana vad man kan, men inte kunna det nu. Det gör mig galen. Jag vet vad jag kan bli, vem jag kan vara, men jag gör det inte. Jag sitter fast i mitt gamla jag, i förlåtmigförattjagfinns - jag. Men nu börjar det ändras. Sakta men säkert lämnar de tankarna mig, men jag vill vara där IDAG. Jag vill inte hindras av mina tankar som stoppar mig, men det är ingenting som jag ändra på ett ögonblick. Även om jag VILL!

Idag har det varit både en händelserik och händelselös dag.

Jag har idag haft elektroderna för femte gången och även om det blir skillnad i hur jag känner mig och upplever effekten av träningen, så är det inte den här överväldigande känsla, som jag hade första gången. Jag har upptäckt att hela min utstrålning, hur jag går, står, sitter - Hela min självbild och hur jag visar mig för andra har börjat att förändras. Min titel på denna blogg är - Ett helt nytt jag att utforska. Ett jag som har varit dold! och det känns verkligen som så. Tidigare har jag omedvetet - på något sätt - antagit att jag inte har varit värdig att vara jag. Men nu känns det som om allt det håller på att förändras och det enbart därför att jag nu har använt elektroderna i hela 5 gånger. Det är egentligen inte klok att man kan vara så beroende av vilken hållning man har i kroppen.

Jag har nu tränat med elektroderna i ca. 1 1/2 vecka. Jag tycker mig se och känna skillnad i hur jag håller min kropp och vilken kontroll jag har över den. Jag har faktiskt lyckats sova på höger AXEL inte skulderblad, som jag vanligt gör. Jag kan smyga och foten låter inte som om "en elefant kommer".

Idag har det varit en lugn dag. Ingenting speciellt har hänt, förutom att jag hade glömt att ladda busskortet, så jag fick gå till jobbet idag - för att kunna åka hem när jag slutade för dagen.

Jag har för tillfället praktik - verksamhetsförlagd undervisning - och känner att det är just det här jag behöver i min utbildning. Men det är också så förbaskat svårt att inte tänka akademiskt korrekt. På min utbildning, i alla våra uppgifter ska vi skriva och tänka som om vi är 100% akademiska och ja, på ett sätt är det bra, men jag förstår inte hur allt det som vi läser kan kopplas till hur vi ska vara ute i verksamheten som professionella lärare... SE jag gör det nu också. Jag kan inte låta bli. Jag har blivit universifierad (mitt eget ord). TACK för praktiken, den räddar mig från mig själv. Jag blir tillbakadragen i verkligen och varför ska jag behöva det? Universitetet är en egen värld, jag önskar att jag inte fastnade så mycket i den som jag gör!

Det är så härligt med snön och att det är en riktigt vinter. Jag har alltid tyckt om en riktig vargavinter, MEN inte när elementet i lägenheten bara går på 25%. Då blir det kallt! Och ska jag sedan träna med mina elektroder, då blir det ännu kallare! Och precis så har det varit de senaste dagarna, men idag bad jag min hyresvärd ordna det och vips är rummet varmt och skönt!

I tisdags började jag en ny träning - med ELEKTRODER. Jag ska koppla upp mig i elektroderna och sedan vila/träna, medan elektroderna själva avger en svag strömstyrka. Om ni vill veta mer om själva metoden, gå in och kolla på www.inerventions.se. Där står det exakt hur själva metoden går till.