Att återigen ha en fot i olika världar

Ända sedan jag började med elektrodress har jag fått mer och mer kontakt med främst föräldrar till barn med olika sorters funktionshinder och jag känner att jag återigen är på väg in i den värld som jag lämnade som 18-åring. Jag börjar återigen involvera mig i vad som händer och sker med andra. Under en tid orkade jag inte med det, jag ville inte, jag ville lämna den tiden, den världen bakom mig, men nu känner jag mg redo, redo att återigen börja engagera mig och kanske, kanske vara ett stöd, ett bollplank för andra. Vi får se hur det utvecklar sig, men jag är på g. Jag börjar sakta men säkert hitta min roll i den världen igen. En annan roll än vad jag hade som liten, men en rol, som förhoppningsvis gör skillnad.

Det är på väg att hända saker på nätet, som jag och en annan håller på att skapa, eller ja, hon skapar och jag ger mina synpunkter och tankar på det. Mer info. om detta kommer när vi har kommit längre i planerings och uppbyggnadsarbetet.

Jag känner att jag är på väg att återigen kunna gå in i den världen och nu vet jag ju vad jag pratar om. Jag hoppas bara att jag kan använda mig av mina upplevelser på rätt sätt i mitt framtida yrkesliv, som förskollärare!

Elektrodress, kolla vi köör... elektrodress...

Idag har jag tränat med elektrodress igen. Jag vet inte, det känns inte så stor skillnad längre, jag kanske tränar för dåligt i relation med träningen eller så tränar jag "för lätt", jag vet inte. Ska snart träna lite balansträning och försöka träna fingrarna på olika sätt. Precis som jag har sakt tidigare så är jag nu uppe på en platå, som jag måste försöka jobb mig igenom.

Jag upptäckte förra veckan att jag var sämre en dag, sämre än vad jag har varit på länge och jag tycker inte alls om det. Jag har tänkt över det lite och tror att det har att göra med att jag väntade för länge med att träna med elektroderna. Jag måste vara vaksam på den där gränsen och inte överstiga den för mycket, för då klankar jag bara ner på mig själv under tiden.

Jag måste hitta distans till min träning igen och fokusera på hur jag nu kan gå vidare. Jag har varit ganska lat och varit alldeles för lycklig över de framsteg jag har gjort, för att gå vidare och tänka över det som jag ska göra nu, fokusera på att få upp fingerfärdigheten - finmotoriken alltså.

Sitski och skicart

http://www.foraldrakraft.se/articles/fritid/nytt-i-skidbacken-medåkare-får-åka-med-fler
Under min utbildning till fritidsledare fick jag möjligheten att bekanta mig med den här sortens skidåkning och jag tycker att artikeln är viktig. Det finns ett viktigt budskap och jag ställer mig helhjärtad bakom den!

Intervju

Nu har jag precis blivit intervjuad! Intervjun gick väldigt bra, måste jag säga. S o J skriver en C-uppsats om spasticitet och har inriktat det på hur spasticiteten var före och efter elektrodressanvändningen. Eftersom det inte finns så mycket forskning om själva elektrodressen, fokuserar de på spasticitet och elektrodressens påverkan på spasticiteten. Jag fick svara på frågor om lite allt möjligt, sedan fick jag göra lite olika tester och sedan mätte de min rörlighet. Jag fick göra dessa tester både före och under elektrodress användningen, vilket gjorde att de hade någonting att jämföra med. Även om testerna inte visade stor skillnad, så var det skillnad. Gången och rörligheten vid passiv vridning var bäst - skillnaden var ganska stor i min mening - det var en klar förbättring. Nästan alla övningar - tester, uppgifter och rörlighetsform - var det alltså en förbättring i, även om den må va liten i vissa fall.
Får nog förklara för min granne sedan, vad tusan vi gjorde i korridoren... (Hade gångtestet där!)

Ja, nu får vi se hur deras C-uppsats kommer att utvecklas och vad deras resultat kommer bli, men min del och mitt bidrag är härmed inlämnat. Det känns jättebra att få ha varit med och jag tror verkligen på deras idé. De var proffessionella och duktiga och de här två timmarna gick jättefort.

Imorgon är det dags

då ska jag bli intervjuad. Det kommer bli spännande att få reda på mer om deras examensarbete och hur jag kan hjälpa dem i och med denna intervju. Kl. 10.00 är de här. Då ska jag va redo och det kommer jag att vara!

14 månader

Idag tyckte jag - som sagts tidigare i förra inlägget - att det var lite drygt och jag tyckte egentligen inte att det hade hänt något. Men sen gick jag på salsan och som vanligt var det superkul och jag lärde mig en hel del nytt, men handen var lite seg, lite för spänd. Ändå tränade jag med elektrodressen innan salsan, men det fungerade inte riktigt och jag börjar bli lite less... jag vill att spasticiteten ska försvinna helt och hållet, men det gör den ju inte, inte självmant i alla fall och speciellt inte när jag dansar och anstränger mig för att kunna följa med i tempot. Jag blev väl lite missmodig där ett tag och tankarna började flyga, men då kom jag att tänka på en sak.

DET ÄR NU 14 MÅNADER SEDAN JAG FÖR FÖRSTA GÅNGEN TRÄNADE MED ELEKTRODRESSEN!

Vad har då hänt på den här tiden? Jo, en hel del. Min arm var superspactisk och vägrade lämna sitt låsta läge, tryckt mot kroppen. Var är det nu? jo, BORTA! Jag kunde tidigare inte lyfta min arm över axelnivå, nu räcker armen över huvudet. Förut kändes hela högerarmen som en enda stor muskel, nu känner jag skillnader mellan olika muskelgrupper. Förut hade jag ingen känsel i min högerarm och hand - det har jag nu, HÄFTIGT VA! Förut var min balans så dålig att jag inte vågade gå nerför trappor, nu kan jag hålla balansen på en pall och snurra när jag dansar salsa. Nu kan jag dansa salsa, även om handen inte riktigt hänger med. Jag har balans, någorlunda koordination och det är någonting jag aldrig trodde att jag skulle göra.

En hel del har hänt och jag ser det inte. Jag ser bara det som jag inte kan och även om jag får kommentarer om att slappna av, försök vara mjuk, så kan jag inte göra det för tillfället. Men då får jag ta diskussionen och förklara att det är något jag inte kan just nu - att slappna av i fingarna. Men frågan är hur mycket/lite jag ska berätta? Vad vill de veta? Jag borde väl egentligen fråga, men det känns konstigt också. Men i alla fall så känner jag att det har varit en lyckad dag!

Inerventionsmetoden - elektrodress sprids

På inerventions hemsida går det att se den här videoklippet. Det är SVT´s vetenskapsnyheter som har ett kort reportage om elektrodress - 1.50 minuter in i klippet. Dessutom finns det andra uppfinningar som syns, bland annat en matta som ändrar färg när man går på den!

Informationsfilm elektrodress

Nu är filmen klar! Den 15 december förra året var jag ju i Stockholm och var med i en inspelning om elektrodress och vad jag tyckte om elektrodress och den träningsformen. Nu är filmen redigerad och klar. Här kommer den!
Visst är den bra? Det tycker nämligen jag!

Mycket som händer och har hänt

Det är mycket som händer för tillfället och har hänt.
  • Jag har vart med i en introduktion/informationsfilm om elektrodress. Fick faktiskt prova en prototyp av tröjan och jag ville att den skulle bli klar NU. Jag var som ett litet barn, frågade en massa saker som ingen egentligen visste svaret på. Dock var det lite svårt att få på sig tröjan, men med lite övning går det säkert bra.
  • Har idag haft min nästsista redovisning innan julen. Den gick bra, även om det blev kort om tid. Vi tyckte alla om att prata och det märktes - den tog tid. Vi hade max 15 minuter och det var precis på håret som vi klarade av det.
  • julklappsinköpen är klara.
  • Har två dagar kvar i skolan innan jul - ett seminarium/lektion och en redovisning. Måste se till att powerpointen fungerar - de båda powerpointerna. Undrar om vi inte kommer att prata lite för mycket på den redovisningen också :-)
  • ska hinna med och storstäda samt tvätta innan onsdag, för då tänkte jag åka hem till mina föräldrar på lite julledighet.
  • Måste träna med elektroderna åtminstone 3 gånger till, innan jag kommer hem och får hjälp att bli motiverad att träna.
  • vila upp mig och plugga till tentan efter nyår.
Ja, en massa saker som jag fortfarande behöver göra, men det är bara att ta en sak i taget, så kommer man framåt.

Platå

Jag har hamnat på någo j*vla platå. Jag vill inte träna överhuvudtaget. Det känns som om det är meningslöst just nu. Jag VET att det inte är meningslöst, men det känns så. Jag skulle egentligen ha tränat tre gånger de senaste veckorna, men jag har ingen lust överhuvudtaget att träna. Jag har tvingat mig själv att sätta på mig elektroderna och det känns inte riktigt bra. Jag måste arbeta mig igenom det här. Jag måste träna för att bli bättre. Men just nu känns det helt enkelt hopplöst och oöverstigligt. Men jag vet att jag borde, jag vet att jag ska, men jag drar ut på det. Så här har jag aldrig egentligen känt, tidigare med elektroderna. Det känns omöjligt, men det är väl bara att sätta igång och kämpa sig igenom det här. Men det känns så svårt just nu...

Hinder

Det känns som om jag står inför ett berg, som jag inte vet vägen upp på. Det känns som om jag står på en avsats och bara väntar på att någon annan ska komma och hjälpa mig upp. Just nu känner jag mig lite hopplös, men en träning i taget ska lösa det här problemet. En träning i taget med elektrodress ska hjälpa mig upp, så jag kan bestiga berget.

Salsa tillsammans med elektrodress?

Jag har länge funderat på om och när elektrodress - själva dressen alltså - är klar, om jag då skulle kunna dansa salsa i den och ha styrka på under tiden. Det skulle kanske underlätta min salsaträning. Jag vet inte. Igår var det förjävligt jobbigt att dansa för jag spände mig hela tiden. Högerarm var som en stubbe igen - i alla fall ibland. Den låste sig visserligen bara några gånger, men den försvårade dansen ganska rejält. Om jag skulle dansa med elektrodress skulle jag då vara lika stel och spänd? Jag vet inte, men det är någonting som jag skulle vilja prova någon gång. Tänk er minnen hos mina danspartners när jag kommer in i danslokalen med elektrodressen på och ska dansa? :-) Då skulle garanterat frågor komma, som det är nu har ingen frågat om varför jag är så spänd. De frågar bara om jag kan slappna av i armen!

Jag ser verkligen fram emot att få prova dressen, när den väl är klar! Så som jag har förstått - så är det väldigt många frågetecken som nu håller på att lösas och idéer, tankar och förslag som ges till utvecklingsgruppen och som tänks över. Det kommer att bli en sådan spännande upplevelse när jag äntligen kommer att få prova dressen, men tills vidare tränar jag på med det jag har. Jag tror bara att jag får tänka över när jag har elektroderna innan salsalektionen, så inte min kropp blir övertrött och därmed inte orkar med att dansa. Det kan ha varit så igår. Sen ska jag köpa mig ett par riktiga dansskor också. Det underlättar nog en del det också!

Elektrodress och träningen - hur det går!


Jag har egentligen inte skrivit så mycket om hur min träning med elektrodress går. Jag började ju med den här träningsformen den 28 december 2010 och den har verkligen förändrat mitt liv. Ja, elektrodressen påverkar varje människa olika, beroende på vad för funktionshinder människan har, men för mig har elektrodressen förändrat allt. Nu är det jobbiga att jag fortfarande ser mig själv som funktionshindrad, ser mig själv som en person som inte kan klara av tillvaron. Alla påpekanden, alla tankar och åsikter jag har mött under mitt liv som funktionshindrad styr sättet jag tänker på mig själv just nu och det stämmer inte, inte nu. Jag måste få en ny bild av mig själv där jag förstår att jag kan klara av mycket mer än vad jag någonsin trodde. Jag måste förändra min sätt att tänka på nya människor jag möter. Jag har tidigare låtit andra se mig som den rörelsehindrade - eller det är i alla fall vad jag har trott att de har sett, men det stämmer inte heller. Jag har låtit mina egna fördomar om vad jag tror att ANDRA tycker om mig, påverkat mitt liv länge och nu märker jag att det inte går längre. Jag måste bli öppen mot andra och låta deras egna åsikter om mig bildas, utan att jag lägger in min osäkerhet, min egen tro på vad de tycker i det hela. Jag märker det på salsan. Det jag tror att jag inte kan, klarar jag. Det jag tror att andra kommer att påpeka på, ber jag om ursäkt för innan de påpekar det och de ser ingen mening med min ursäkt. Varför ber jag och förlåtelse för? Nu har det blivit bättre, nu kan jag "misslyckas", småskratta åt det och försöka igen utan att be om förlåtelse, men det har tagit sitt lilla tag. V är halvvägs in i salsakursen och nu tar jag det som det kommer. Det jag klarar, klarar jag och det jag ÄNNU inte klarar, kommer jag att klara i framtiden.

Det har gått cirka 10 månader av elektrodress - träning för att komma dit där jag är idag. Det har på ett sätt gått så snabbt att jag inte har hunnit förändra min egen självbild riktigt. Mina tankar ovan försöker fånga den förändring jag är inne i just nu. Nu handlar det egentligen inte om vad jag fysiskt kan eller inte kan göra med min högersida, utan vad jag i min hjärna tänker om mig själv och tror att jag kan/inte kan. De senaste dagarna har jag vid diskningen börjat använda högerhanden mycket mer och jag märker att om jag gör väldigt mycket med vänster - utan att släppa in höger - känns det tokigt. Det känns som om jag komplicerar det mycket mer än vad jag egentligen behöver. Det har alltså blivit en BELASTNING att använda bara vänsterhanden. Det trodde jag egentligen aldrig att jag skulle känna. Det finns områden - som att skriva på dator - som jag fortfarande klarar med vänsterhanden galant, men det är enbart för att jag känner att idag måste jag vara snabb för att hinna med allt det jag vill göra. Att skriva med höger blir en alldeles för stor utmaning just nu. Jag har helt enkelt inte tålamodet att göra det på.

Rent fysiskt har jag nu bara "finliret" kvar. Jag ska försöka koppla bort sammankopplingen mellan mina händer och fixa benet lite till. Sen är det i princip bara träning kvar - träning att göra högersidan STARKARE! Det är egentligen otroligt att det bara har gått 10 månader. Det känns som om det ALLTID har varit på det här sättet och jag minns inte hur det var innan. Jag har inget minne alls av hur det kändes innan jag började med elektrodressen. Även om mina tankar fortfarande har lite svårt att hänga med i svängarna har jag inget fysiskt minne av hur det egentligen var.

När jag ser mig själv i spegeln kan jag se en skillnad i min kropp, men det är inte alls lika stor skillnad som innan. Jag vet att jag alltid kommer att ha en skillnad i storlek mellan mina båda händer och armar. Jag vet att det alltid kommer att synas att någinting är annorlunda, men nu ser jag inte mig själv som en rörelsehindrad person längre. Tidigare var det oerhörda hinder - som min hjärna byggde upp - som jag inte visste hur jag skulle besegra. Nu är det i princip helt borta. Det är bara några "tänk om" kvar. Dessa "tänk om" handlar om framtiden och vad jag kan eller inte kan göra i situationer jag änni inte varit i.

Jag har länge sagt att elektrodress är värt guld, men det är den verkligen. Mitt liv har förändrats och jag kan inte se en enda svårighet jag inte kan möta nu. Visserligen behöver jag ibland be om hjälp, men det behöver vi alla göra ibland och nu handlar inte hjälpen om sådant jag inte kan fysiskt utan om att orientera sig i den värld som samhället utgör.

Jag vill också tacka mig familj, som gett mig möjligheten att träna med elektrodressen och uppnå allt det här! Tack!

Elektroddags!

Nu är det dags för mina älskade elektroder igen - även om jag börjar bli lite less på att jag inte längre kan se någa markanta skillnader i mitt sätt att vara. Jag börjar halta lite mer nu, än vanligt - så som jag bara gjorde när jag var så där jättetrött - när jag var som bäst. Handen och armen fungerar bra omvarandra, men inte samtidigt. Tack och lov är det snart dags för nästa återträff med F. På fredag närmare bestämt!

Finnkampen - att kämpa och vinna(?)

Det som har blivit en tradition i mitt liv, att följa Finnkampen under de två dagar de är. Det har varit jätteroligt att följa både Sverige och Finland. Självklart håller jag på mitt hemland, men jag kan inte låta bli att bli förundrad över den prestation alla idrottare har gjort. Resultatet spelar för mig ingen roll, utan det är kampen, viljan att vinna och kämpaglöden som mest förundrar och fängslar mig.

Det är egentligen någonting som kan kopplas till mitt eget liv och min kamp mot mitt funktionshinder, men där spelar också resultatet in, eftersom den väcker min kämpaglöd, min vilja att vinna och att kämpa utan ett ge upp.

R ställde en bra fråga för ett tag sedan, när vet man att man har vunnit? Det är någonting som under Finnkampen är lätt att ge svar på, när det sista hoppet, kastet, spjutet har kastats eller när man sprungit över mållinjen, men när man kämpar över sitt funktionshinder - när har man vunnit?
Jag tror att man har vunnit mot sitt funktionshinder då man inte längre känner sig hindrad i vardagen och när är det? Det är förstås oerhört individuellt, men för mig är det när jag kan leva mitt liv på ett sätt som gör att mitt rörelsehinder inte hindrar - och när är det? Det är när dem jag möter inte ser/lägger märke till att jag har ett funktionshinder, det är när jag har hittat en taktik som gör att jag kan smita förbi de situationer som kan hindra mig. Det är när jag inte ser på mig själv som en rörelsehindrad.

Det här är stora mål, som de kan dröja innan det verkligen har uppnåtts, men målen är inte så långt borta ändå. Det är först och främst min självbild som ska förändras - jag får inte tänka på mig själv som rörelsehindrad - för då hindrar jag mig själv mer än vad jag tidigare har trott. Jag måste också förändra min syn på vad andra människor kan tänkas se och tycka om mig själv. Jag kan inte gå genom livet och anta att alla andra människor ser mig på än det ena än det andra sättet - för att jag tror att det är så de tänker. Jag måste också hitta taktiker på hur jag kan klara av vardagen utan att felbelasta, ignorera eller underskatta det jag kan göra. Jag är inte ensam om att inte kunna göra saker, utan det handlar bara om att hitta tekniker, taktiker på hur detta ska lösas och fixas.

För att återknyta till Finnkampen. Dessa idrottsmän och kvinnor som kämpar, krigar, presterar - pressar si själva gång på gång på gång. De möter motgångar och framgångar, men de ger aldrig upp och det ska jag inte heller göra!

"Elektrodress"

Det var länge sedan jag skrev någonting om min träning här, enbart därför att jg vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva min känsla. Det känns som om jag alltid har varit så här rörlig, med sån här bra balans och fri i mitt sätt att vara som människa. Jag kan nu säga att jag är stolt över att vara jag och det är tack vare den här träningen.

Det som nu är problematiskt är handen - den har inte blivit lika bra som benet och foten. Jag känner att jag får kämpa med den mer än det andra och ibland vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare. Missförstå mig rätt - handen har blivit bättre, men det här finliret har inte fått någon varaktig effekt än och det längtar jag till. Jag vill bara att effekten ska kunna hålla i lite längre än vad den gör, men för att det ska kunna hända måste jag prata med F först och tack och lov har vi bestämt en tid då jag kan komma och kolla på det lite mer.

Men överlag är den här träningen - som kommer att bli elektrodressen (när dressen är klar) - det bästa som har hänt mig och jag lovar att den har förändrat min syn på mig själv radikalt. Jag är en ny människa på ett sätt.

Jag är faktiskt lite besviken på att inte fler har märkt förvandlingen, men det skulle ju vara en omöjlighet att se - om de inte ser/vet att mitt funktionshinder har varit mer påtaglig innan. Det är väl bara för mig att bli mer van att se andra människor se mig som mig själv och inte jag med funktionshindret.

Upp och ner, ner och upp...

Det känns helt otroligt i min kropp just nu. Jag har glömt bort hur kroppen var för sju månader sedan innan elektroderna, men det är en del som fortfarande spökar. Min hjärna till exempel är jag på nya ställen - som semestern förra veckan i Skåne - då slår den på alarmet "FARA, FARA, jag kan ramla när som helst!" och plötsligt går jag likadant som för sju år sedan. Likaså har jag märkt att min underarm börjar bli mer stel igen. Men det är inget farligt, har hört av mig till F så får vi se vad vi kan göra åt saken, har förslag, men vill inte ändra utan att först prata med F som är experten. Sakta och säkert går träningen framåt och livet leker på ett sätt som det inte gjorde förr...

www.inerventions.se

Jag vill bara säga att elektrodress och elektroderna - ineventionsmetoden är någonting som har förändrat mitt liv totalt och på hemsidan (titeln på detta inlägg) står det om den här underbara metoden och vad som händer och sker.
www.inerventions.se

Grym artikel

"Säg det en gång till, så moonar jag på torget" | Föräldrakraft
Den här artikeln slår verkligen huvudet på spiken. Det skiljer sig lite mellan min egen upplevelse och hennes, men i stora drag är det verkligen så här det har känts att växa upp med ett funktionshinder.

Elektroder är allt just nu.

Jag har skrivit ner en lista på vad som har förbättrats under de snart sex månaderna med träning med elektroderna. Det här har hänt;

 


Före elektroderna;

 

·      Spänd och ihopdragen höger arm och hand konstant

·      Orörlig axelled på höger sida

·      Haltande och ojämn gång med dålig balans

·      Dåligt eller obefintligt självförtroende

Efter elektroderna;

·      Avslappnad och mjuk arm och hand

·      Kan lätt sträcka högerarm över huvudet. Inga problem!

·      Jämn gång med mycket bättre balans

·      Självförtroende på topp

 


Jag känner mig så motiverad att fortsätta och så tacksam och lycklig över att jag har hittat den här träningen. Det är helt otroligt vad som har hänt, men det är bara början. Nu är det dags för finliret och det ser jag fram emot - även om jag kanske inte ser lika stora framsteg som jag har gjort nu.

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0