Underkänd!
Min första riktigt stora; Underkänd! Nu är det officiellt!
Det känns för jävligt just nu, för jag fick idag veta att jag har en chans till, sedan är det kört och då stoppas hela min utbildning. Men en chans är verkligen en chans och jag ska ta den! Det känns som om jag får vara mer bestämd och tydlig i fråga om vad jag kan klara av och vad jag inte kan klara av. Var någonstans kan jag se mig själv jobba och hur kan jag jobba på mitt sätt? Inte på deras sätt utan på mitt sätt. Hur ser jag mig som lärare, som pedagog? Hur är jag? Hur jobbar jag? Jag ska verkligen ta chansen jag får och vara bestämd i mitt sätt att se på det. Det däremot - att vara bestämd är någonting som jag måste förbättra, eller snarare att våga säga det som finns i mitt huvud. Men gjort är gjort, jag kan inte förändra det sätt som jag har varit på, jag kan inte förändra det faktum att jag nu har ett IG. Däremot kan jag bestämma hur jag ska gå vidare och jag har redan bestämt mig för att detta är någonting som jag kan klara av. Jag måste bara inse mina begränsningar och vara tydlig med dem inför andra.
Det känns för jävligt just nu, för jag fick idag veta att jag har en chans till, sedan är det kört och då stoppas hela min utbildning. Men en chans är verkligen en chans och jag ska ta den! Det känns som om jag får vara mer bestämd och tydlig i fråga om vad jag kan klara av och vad jag inte kan klara av. Var någonstans kan jag se mig själv jobba och hur kan jag jobba på mitt sätt? Inte på deras sätt utan på mitt sätt. Hur ser jag mig som lärare, som pedagog? Hur är jag? Hur jobbar jag? Jag ska verkligen ta chansen jag får och vara bestämd i mitt sätt att se på det. Det däremot - att vara bestämd är någonting som jag måste förbättra, eller snarare att våga säga det som finns i mitt huvud. Men gjort är gjort, jag kan inte förändra det sätt som jag har varit på, jag kan inte förändra det faktum att jag nu har ett IG. Däremot kan jag bestämma hur jag ska gå vidare och jag har redan bestämt mig för att detta är någonting som jag kan klara av. Jag måste bara inse mina begränsningar och vara tydlig med dem inför andra.
Det är egentligen ingen skillnad från allt annat här i livet, utom att detta rör skolan och inte mitt privatliv. Ta ett steg i taget, så löser sig det andra efterhand. Det får bli mitt motto just nu. Ett motto som jag får kalla mitt eget, eftersom det har följt mig genom mitt liv. Men kroppen, mitt självförtroende känns på topp. Jag har lyckats att inte gå "som en elefant" idag utan mer som vanligt, även om foten fortfarande går på sitt sätt. Jag har kunnat kontrollera det lite idag och det var i tisdags som jag tränade med elektroderna. Det går framåt, även om jag kanske vill se framsteg, där det ÄNNU inte syns.
Ja, det var lite om vad som har hänt de senaste dagarna. Mina tankar kommer alltid få styra dessa inlägg och kan bli lite hoppiga, men sådan är JAG.
Kommentarer
Postat av: mamma
Hej min vän. Det kommer att ordna sig som allt annat. Tänker på dig. Kram mamma. Vi ses imorgon.
Postat av: Nettan
Jag förstår det känns tungt, men du kommer hitta en lösning på situationen. Du är stark men måste också våga visa att du kanske inte klarar allt ...på samma sätt som alla andra. Det finns olika vägar att gå!!
Trackback
