linjaunknown

Resan blev inställd innan jag ens hade bokat den. Jag bestämde mig för att åka innan jag egentligen hade tänkt ordentligt över den ekonomiska biten. Jag visste att det skulle bli dyrt, men jag kunde inte jämföra priset med någonting, vilket gjorde att jag trodde att jag skulle ha råd att åka, när det istället var precis tvärtom. Det var en dröm som jag trodde att jag kunde förverkliga, men tyvärr är det omöjligt för mig just nu, rent ekonomiskt och vad jag eventuellt kan hinna med under de fyra dagar jag hade tänkt vara borta. Alltså ska man åka till USA på en semester ska semesterna vara tillräckligt lång utan att behöva stressa! Så nu stannar jag hemma istället. Fokuserar på träningen och dansen och plugget så klart!

Imorse så rörde jag på armarna för att se om jag hade ont i dem. Nej då, det hade jag inte, så då trodde jag att det var okej. Att jag hade klarat mig från träningsverken, men NEEJ! När jag skulle resa mig upp, så hade jag intensivt ont i mina lår. Jag har knappt kunnat gått - ännu mindre upp och ner för trappor - därför har jag tagit hissen idag HELA tiden. Nu efter ca. 8 timmar kan jag gå utan att ha känna träningsverken allt för mycket, men det känns fortfarande. Jag vet att jag skulle ha frågat mina föräldrar om de skule kunnat skjutsa mig till affären, men jag var så envis att jag det inte gjorde. Så nu får jag stå mitt kast. Det blir så när man är för envis för sitt bästa.

Jag städade mitt rum på förmiddagen. Övertalade min rumskompis att jag visst kunde frosta av frysen nu och ingenting skulle tina och bli förstört under tiden. Frostade av frysen. Lagade mat och matlådor. Åkte till mataffären och handlade så mycket mat att jag knappt orkade ta hem det. Jag tror inte jag har handlat så här mycket själv någon gång. Men jag upptäckte i alla fall att jag inte har någon kondis. Den var obefintlig. Jag undrar om kroppen kommer att klaga imorgon. Skulle i så fall inte förvåna mig. Jag tog nästan "vatten över huvudet" och höll mig knappt flytande. Men nu har jag fått vila lite, äta lite och ska väl snart ta hand om det som jag egentligen skulle ha ägnat dagen till - ATT PLUGGA! Jajustja... jag ringde och pratade ett tag med farmor också.

kommer vara mina mål för dagen. Jag behöver speciellt frosta av frysen idag. Det är för mycket is där nu. Sen ska jag städa och försöka plugga. Eftersom jag tycker det är ganska lätt att förstå matte på ett sätt, känns det svårare att plugga nu, för jag känner igen det mesta - kan det mesta. Men sen blir jag fundersam över om jag har missat någonting och då känns det så här förvirrande och jobbigt igen. Det blir dagens mål att försöka lösa upp dem frågetecknen.

Jag har länge funderat på om och när elektrodress - själva dressen alltså - är klar, om jag då skulle kunna dansa salsa i den och ha styrka på under tiden. Det skulle kanske underlätta min salsaträning. Jag vet inte. Igår var det förjävligt jobbigt att dansa för jag spände mig hela tiden. Högerarm var som en stubbe igen - i alla fall ibland. Den låste sig visserligen bara några gånger, men den försvårade dansen ganska rejält. Om jag skulle dansa med elektrodress skulle jag då vara lika stel och spänd? Jag vet inte, men det är någonting som jag skulle vilja prova någon gång. Tänk er minnen hos mina danspartners när jag kommer in i danslokalen med elektrodressen på och ska dansa? :-) Då skulle garanterat frågor komma, som det är nu har ingen frågat om varför jag är så spänd. De frågar bara om jag kan slappna av i armen!

för alla kommentarer som jag har fått hittills. Vissa hjälper mig att veta vad jag ska göra, andra gör mig glad och vissa gör att jag funderar, men alla är välkomna. Tack igen!

Jag har nu länge velat fram och tillbaka om jag verkligen ska åka till San Diego i sommar. Nu har jag äntligen bestämt mig och jag kommer att åka. Det kommer att bli en upplevelse som jag kommer att leva på länge. Nu ska jag bara boka resan, så är det klart. Nu börjar jag istället fundera på vad jag behöver fixa innan resan. Pass är ju självklart, men behöver jag något visum eller annat dokument för att åka? Så långt har jag nu kommit i mina planer!

Eftersom jag inte har några lektioner imorgon, så ka jag ju ta helg, eller inte. Imorgon blir det plugg, tvätt och städdag för fullt. Jag måte få koll på matten nu. Det känns otroligt mycket o osammanhängande nu. Jag måste få koll. Jag har ju nu bara två veckor till tentan. Lite vila ska det ju också bli. Så ser min helg ut. Startar imorgon kl. 7.00 och fortsätter till på söndag 21.00. Jag ska visserligen också dansa, så det blir inte bara nytta den här helgen också nöje!

Sitter här med elektroderna och viltränar. Det har varit en intensiv dag. Visserligen försov jag mig imorse, men hann ändå till skolan - för jag började sent. Sen var det dags att återigen vara i bildsalen - som i princip var mitt andra hem förra terminen - för att göra ett skalarbete med två kompisar. Arbetet gick ut på att förstora eller förminska ett objekt  och skapa den här grejen 3dform med hjälp av kartong och lim. Min grupp valde att förstora en iphone. Det gick relativt bra, men hörnen var f*n inte roliga. De har ju kurviga hörn, inte raka direkt, nej, aldrig i livet. Det ställde till det rejält. Dessutom målade vi iphonen på ett lite tokigt sätt, men det löste sig till slut. Nu är vårt konstverk på en utställning i skolan - med hörn som inte riktigt håller ihop, men som är relativt fin.

... som man har tänkt sig. Idag hade jag ett möte som inte alls gick till så som jag hade föreställt mig att det skulle gå till. Å andra sidan visste jag inte vad jag egentligen väntade mig. Jag vet inte om jag förklarade lika bra som jag hade kunnat, jag vet inte om jag fick fram det som jag ville få fram. Men nu har jag i alla fall satt bollen i rullning och sedan får vi se vad som händer. Är det meningen att jag ska få ta körkort så är det meningen, annars inte!

Det har nu redan gått tre dagar sedan jag bloggade senast. Det känns som igår. Det har inte hänt mycket. I skolan är det föreläsningar, lektioner och egen stuudietid som gäller. Jag har precis räknat efter och jag har nu exakt 22 dagar med lektioner, föreläsningar och tentor innan den här kursen är slut. Vart tog den vägen, liksom! Visserligen har jag inte räknat de dagar som är avsett för egen studietid eller räknat helgerna, men ändå!

Idag hade vi en lektion om vad man kan göra på en smartboard. Det var väldigt roligt och intressant, men det var väldigt svårt. Det är ungefär som att lära sig en ny mobil. Det är en massa knappar och funktioner som man måste lära sig, men det var kul. Som vanligt fick man bara hålla på med den grundläggande färdigheterna och DELA med sig av smartboarden, men det var spännande.

---

Jag har egentligen inte skrivit så mycket om hur min träning med elektrodress går. Jag började ju med den här träningsformen den 28 december 2010 och den har verkligen förändrat mitt liv. Ja, elektrodressen påverkar varje människa olika, beroende på vad för funktionshinder människan har, men för mig har elektrodressen förändrat allt. Nu är det jobbiga att jag fortfarande ser mig själv som funktionshindrad, ser mig själv som en person som inte kan klara av tillvaron. Alla påpekanden, alla tankar och åsikter jag har mött under mitt liv som funktionshindrad styr sättet jag tänker på mig själv just nu och det stämmer inte, inte nu. Jag måste få en ny bild av mig själv där jag förstår att jag kan klara av mycket mer än vad jag någonsin trodde. Jag måste förändra min sätt att tänka på nya människor jag möter. Jag har tidigare låtit andra se mig som den rörelsehindrade - eller det är i alla fall vad jag har trott att de har sett, men det stämmer inte heller. Jag har låtit mina egna fördomar om vad jag tror att ANDRA tycker om mig, påverkat mitt liv länge och nu märker jag att det inte går längre. Jag måste bli öppen mot andra och låta deras egna åsikter om mig bildas, utan att jag lägger in min osäkerhet, min egen tro på vad de tycker i det hela. Jag märker det på salsan. Det jag tror att jag inte kan, klarar jag. Det jag tror att andra kommer att påpeka på, ber jag om ursäkt för innan de påpekar det och de ser ingen mening med min ursäkt. Varför ber jag och förlåtelse för? Nu har det blivit bättre, nu kan jag "misslyckas", småskratta åt det och försöka igen utan att be om förlåtelse, men det har tagit sitt lilla tag. V är halvvägs in i salsakursen och nu tar jag det som det kommer. Det jag klarar, klarar jag och det jag ÄNNU inte klarar, kommer jag att klara i framtiden.

Jag kom på att jag kanske inte har berättat om hur det har gått med mitt wet-vest pass och utvecklingen med min ledarutbildning. (Har jag gjort det och glömt bort det kommer här en liten upprepning!) Jag hade nästan gjort klart mitt första wet-vestpass när jag fick ett mail från ledningen, som ville boka ett möte. På det mötet kom det fram att det för tillfället var tillräckligt många ledare - som redan var utbildade, så jag blev satt som reserv för framtiden. För mig spelar det ingen större roll. Det hade varit roligt att vara ledare, men nu blev det inte så. Jag får forsätta träna wet-vest nästa termin istället för att leda - för mig är de lugnt.

Igår åkte jag ut med farmor till stugan och krattade ihop en del av löven som fanns i trädgården. Det var härligt att göra någonting utanför staden, på landet. Även om vi "bara" var där i två timmar betydde det väldigt mycket för mig just nu. Det är en plats som ger frid och glädje, någonting som på ett sätt ligger långt ifrån universitets stress och plugg. Det var uppfriskande och härligt. Dessutom använde jag båda händerna när jag krattade så det blev en ännu roligare stund

Den här helgen är det allahelgona, då vi tänder ljus och tänker på de som står oss nära - de som har gått bort och de som ännu finns kvar. Speciellt de som har gått bort brukar under denna helg bli extra påminda. Jag är inget undantag. Jag tänker på dem som stod mig närmast, men som av olika anledningar inte finns här idag. Jag tänker mest på glada minnen, minnen där deras leenden - deras glädje, nyfikenhet, stillhet, busighet får höras. Men också om hur det känns när jag besöker deras gravar, när jag "hälsar" på dem, minns dem, gläds över att jag har haft möjligheten att träffa och umgås med dem. Men det påmnner mig också om saknaden efter dem, saknaden som jag nästan aldrig låter mig känna, för då kan det knäcka mig. Jag gråter fortfarande stilla inombords, även nu när det har gått så många år. Jag har på ett sätt gått vidare efter sorgen, men den kommer alltid att finnas hos mig, även om jag nu mest känner glädje och tacksamhet över att jag har träffat dem.