linjaunknown

Det är så lätt att tro att allting ska bli så mycket bättre på så kort tid. Jag vill att allt ska hända nu, men det är omöjligt. Att ta ett steg i taget, det är så man ska göra, men hur är det så otroligt svårt att bara ta det där stege. Jag vill springa innan jag kan gå, jag vill hjula innan jag an använda armen/handen som ett verktyg i vardagen. Nu får jag skärpa mig. Jag känner en sådan skillnad i min kropp, att hjärnan har vant sig, efter bara två veckor! Det är fan inte sant. Det måste vara någonting som inte stämmer, men jag hittar ingenting. Jag vill att det ska gå med racerfart, men det går inte till så. Jag får lugna ner mig och ta det som det kommer. Precis som med allt annat här i livet! En dag i taget, en träning i taget, en uppgift i taget! Och går det inte första gången, går det efter den andra eller efter den tredje. Även om jag vill planera och styra livet, kan jag bara göra det till viss del. Det kommer alltid finnas en del som är obestämdbar, som är nyckfull och oväntad och vad vore livet utan det? Så TRÅKIGT - det är vad det skulle vara.