Hämningslös och envis som synden
Jag har precis läst ett inlägg på en kompis blogg, om hur det är att träna samtidigt som man är "handikappad". Ett jävligt bra inlägg, det måste jag säga, kloka ord och ett jävlaanamma som ett liv fullt av träning ger. Det är egentligen inte konstigt att vi båda har blivit envisa som synden och inte ger upp i första taget. För om vi gjorde det så skulle vi för länge sedan ha gett upp. Vi skulle ha lämnat in handduken och godtagit vad alla doktorer och specialister ansåg - acceptera att du har ett handikapp och SLUTA för fan att träna - det kommer INTE att bli bättre. Nu sa de inte exakt så, men andemeningen var ändå detsamma. Varför träna, när det aldrig kommer att bli bättre?
Nu 23, snart 24 år in i framtiden ser jag resultatet av träningen. Varje dag förbättras någonting, varje dag upptäcker mitt medvetande någonting nytt, även om inte jag förstår det. Jag ser en ljus framtid framför mig, ett liv fullt med äventyr och glädje, men det är ändå en del av mig som funderar. Vad skulle hända om jag av någon anledning träffade alla de doktorer jag hade när jag var liten? Skulle jag vara mitt försiktiga jag och lyssna på allt det de tycker är så jävla bra, eller skulle jag sätta ner foten och beskriva va fan jag tycker och tänker om deras sätt att arbeta? Jag vet inte, jag vet inte hur stark jag är i mig själv och hur de kommer att vara. Vad kommer att hända? En del av mig tror aldrig att det kommer att hända, en annan del vill att det ska hända för att jag ska få ett avslut på mitt liv med barn - och ungdomshabiliteringen.
Även om jag lämnade habiliteringen för sex år sedan, är det någonting som fortfarande förföljer mig, speciellt om jag hör talas om barn som går där. Vad är de med om? Behandlar de barnen på samma sätt som de behandlade mig? Hur ser det ut idag? Har det förändrats? Även om jag hoppas att det har förändrats, så är jag inte så säker på att det har det. Jag tror inte att det någonsin kan förändras. Jag vet inte och jag förstår inte varför jag fortfarande bekymrar mig över habiliteringens arbetssätt, när jag själv har lämnat den världen bakom mig.
Men å andra sidan kanske det inte går att lämna den världen bakom sig, eftersom omgivningen ser mig som handikappad även om jag och de närmast mig inte ser det så! Att vara extra tydlig och rak mot sin omgivning, att vara hämningslös ärlig är någonting som behövs tror jag, men det är inte många som kan klara av det. Det är inte många som orkar höra eller orkar ta till sig. Jag försöker alltid att vara mig själv, men det är inte alltid lätt att utbilda sig till någonting där det krävs att man är totalt ärlig om vad man klarar eller inte. Jag har märkt att jag tar det personligt om någon ifrågasätter eller poängterar att jag inte kan klara av uppgiften på grund av mitt fysiska handikapp. För även om jag bara har en lätt, lätt form av cerebral pares (CP) så är det ändå någonting som påpekas och jag kan inte rå för att jag då stänger in mig i min bubbla för jag orkar inte ta tag i det.
Det är någonting som jag jobbar med hos mig själv - att ta sådana kommentarer lagom personligt, men också se det konstruktivt. För om jag inte gör det kommer jag aldrig att kunna se på mig själv och mina handlingar och vad andra tycker om de utan att såga ner mig själv. Jag är på väg, men det är en lång väg kvar. En väg vi alla måste gå oavsett vad vi har i ryggsäcken.
Alla dessa tankar kring mitt eget liv gör att jag funderar på andra, som är i samma sits, men med andra förutsättningar, andra drivkrafter eller motkrafter. Hur fan fungerar habiliteringen idag? Skapar de samma tankar hos de barn, ungdomar och vuxna som de gjorde hos mig?
Jag har upptäckt att jag inte tar mig ton, säger inte så mycket för då kanske människor runtomkring mig inte lägger märke till hur jag är, hur min kropp är. Nu är det bättre jag börjar bli trygg i mig själv, jag börjar gilla min kropp och hur jag ser ut, utan att hela tiden bekymra mig över om huruvida andra människor kommer tycka om mig, när de ser hur jag ser ut. För även om det inre är viktigt, vad man tänker och hur man är som personlighet, spelar det yttre ändå roll hos många människor och därför har jag hållt mig och håller mig vid sidan om, för vad kan jag bidra med, om ingen tycker om mig, för att jag ser ut och rör mig som jag gör. Jag är fullt medveten om att det inre är det som spelar roll, men jag har träffat tillräckligt många doktorer, läkare, specialister som har fokuserat så otroligt mycket på det yttre, hur man är, går, står, sitter, rör sig att jag inte kan låta bli att oroa mig. Jag vet att deras avsikt aldrig var att förminska mig till en arm, ett ben, en fot, men det är så det har blivit, om jag ser tillbaka på mitt liv. Men inte längre, min mindervärdeskomplex, mina problem över hur jag ser ut och är, slutar här och nu.
Jag har redan sett en förändring, även om jag fortfarande är väldigt tyst, men det kommer. Snart kan ni väl knappt få tyst på mig och jag kommer inte att baka undan oavsett vad ni säger. Jag är här och jag är här för att stanna. Jag kommer att tackla livet på mitt eget sätt, men det kommer att vara ett sätt som innebär att jag är stolt över att vara mig själv. Jag är jag och ingen ska få förändra, förminska mig bara därför att de tycker att de kan. Det kommer jag inte att tillåta!
Ännu en dag med ont i fötterna...
Det är så roligt i skolan, men jag står säkerligen 80% av tiden och mina fötter håller på att "ta död" på mig. De är så slut att jag fortfarande känner trycket av golvet fast jag har suttit i 10 minuter nu.
Men resultatet av mina ansträngningar är värt det - även om jag inte är nöjd med resultatet. Men kommer jag någonsin att vara det? Idag tog tiden och orken slut. Jag har nog åtminstone 5 timmar till innan jag är klar.
Min havssköldpadda i 3D tar form
Först kommer själva skalet med kroppen inuti. Papper blev hjälpmedlet och plasttallrikar.
Benen och huvudet klämdes ihop med kroppen
Efter 6 timmar intensivt plockande, limmande, tapetklistrande, tejpande blev resultatet denna...
Stommen är klar!
Det var dagens skola :)
Förbannade kropp
Idag har ingenting fungerat. Jag höll på att ramla det första steget jag tog med högern. Den var som en käpp. En käpp jag var tvungen att släppa på. Men dagen flöt på... I skolan höll vi på med grundformer och lekte med tomrummet i olika "tavlor"... Benet släpade med... gick upp, tog hissen ner. Jag vågade inte lita på högern igen, en konstig känsla - nu när jag VET hur det ska vara, hur det ska kännas. Gick till Fyrishov för att träna wet-vest. Gick väl bra att gå dit, förutom att jag halkade fram. Kände ingenting på benet, mer än att den kändes stel. Sedan träning, gudomligt skönt men så mycket hårdare. Min tränare har gjort ett helt nytt träningsprogram och det kändes. När jag strechade (eller hur det nu stavas) kändes foten som en förbannad planka... Den formligen vägrade att lyssna och jag skrek till den. Se nu är jag tillbaka till att berätta om min höger sida som om den har ett eget liv. Och det är precis så som det har känts idag.
Det är så förbannat jobbigt att det är så här och jag måste vänta en hel skoldag till, innan jag kan ha mina elektroder på. Jag hinner inte innan skolan, tyvärr! Jag behöver sova också! Ja, en ny dag väntar och jag ka inte göra annat än att vänta...
Skapande konst
Idag i skolan skulle vi måla en bild - utan att bestämma vad det skulle vara. Vi fick bara måla med svart, vitt och grått och vi skulle göra det i arbetslag. Mitt arbetslag - vi gjorde denna. Bestäm själv, vad du vill att det ska vara...
Skönt slut...
Igår bestämde jag mig. Efter elektroderna ska jag gå och simma, ta igen ett pass på wet-vesten (genom att simma längd) och bara köra slut på mig. Så imorse kring 9 satte jag på mig elektroderna och efter det bar det av till Fyrishov för att simma. När jag kom dit, efter en 40 minuters promenad, tog jag mitt inträdeskort och... "Fel tidpunkt". "Jaha, får jag bara ta igen wet.vest pass när det är pass, det var ju tråkigt..." Betalade inträde - för jag tänkte ju inte gå tillbaka innan jag hade simmat. Gick in och simmade 20 längder. En paus på cirka en halvtimme - bubbelpool och mat. Fit for fight - igen... Simmade 20 längder till och var lagom slut i benen. Armarna känner jag inte så mycket av ÄN. Bubbelpool igen och sedan hem. Men kropp känns avslappnad och lagom skönt slut. Men jag funderar över vad mer jag kan göra? För ju mer jag tränar, desto bättre känns den.
Nu är klockan snart 15.30, jag ska plugga och äta innan kvällen. Hoppas allt går bra, jag har vara lite kvar på mina arbeten, innan jag kan lämna in dem.
Är det så här det känns?
Är det så här det känns, att gå utan att kämpa för att musklerna ska lyda? Är det så här det känns att träna utan att arbeta för att musklerna ska lyda vad tanken vill? Är det så här det känns att vara i harmoni?
Det är en känsla som är full av glädje, förundran och lycka. Att inte behöva anstränga sig för att gå. Att känna att musklerna lyssnar vid första kommandot, istället för det tionde. Det är en känsla av lugn och stilla trygghet, som jag inte har känt... som jag aldrig har känt. Tyvärr försvinner denna absoluta frihet efter fyra, fem timmar. Men nu är jag otålig igen. Jag har BARA hållt på med elektroderna i 7 1/2 vecka än. Jag har gått om tid!
Dag med möjligheter
En ny dag har börjat och den är full av möjligheter. Träning, plugga, vila, umgås... Allt i en salig blandning. Frågan är om jag har tillräckligt med motivation för att göra allt plugg som jag tänkt mig. Vi får se, men en härlig solig dag väntar mig.
Annorlunda!
Jag känner mig annorlunda, det känns som om jag har förändrats otroligt mycket på kort tid. Idag när jag gick i trappan, kände jag mig inte längre rädd att gå växelvis med fötterna - det gick av bara farten. Visserligen springer jag inte ner, men det har jag aldrig gjort. När jag gick till träningen, var det riktigt halkigt vinterväglag, men jag kände att jag kunde lita på min kropp, jag skulle klara av det, utan dubbar - lite dumdristigt kanske, men vem håller koll. Man kan göra många dumdristiga saker i sitt liv och jag tror att jag bara har börjat med mina :)
Min hållning - hur jag går, förhåller mig har och håller på att förändra hela mi uppfattning om mig själv. Visserligen är jag fortfarande blyg och försynt, men det har jag alltid varit, men lite mer jävlaanamma styr mitt liv just nu.
Jag känner mig lugn, harmonisk, stolt över att vara jag och det har jag inte gjort på flera år. Det var länge sedan jag var stolt över att vara jag, men det är jag nu, efter 22 gånger elektroder. Det är mitt jag som formas i detta nu!
HÄNT i helgen!
Pluggat - inte så mycket, mer idag!
Grattat min lillasyster på hennes födelsedag
Kollat på match - innebandy
Vilat - betydligt mer än vad jag planerade!
Grattat mamma - lite idag, lite igår!
Helgen är här!
Nu har jag äntligen helg och vad ska jag göra? PLUGGA, PLUGGA och FIRA! Så kommer min helg att se ut. Ja, kanske VILA också!
Jippie!
Nu har min nya säng kommit. Jag bara längtar tills det är färdigmonterat och klart! Tyvärr har jag inga verktyg, så jag får vara en snäll flicka och vänta tills jag får hjälp. Jag hoppas hjälpen kommer snart.
Händelserik dag
Idag har varit en pluggdag, med en klippa sig/köpa presenter paus. Jag tog bussen ner till stan, klippte mig, köpte födelsedagspresenter och laddade på mitt busskort. Tog väl kanske en timme. När jag står och väntar på bussen, ser jag den nya "mjuka linjen" - som är en busslinje som tar lite längre tid men som åker runt halva staden och tänkte "varför inte?". Jag klev på bussen, bara två minuter innan min vanliga buss skulle komma och iväg åkte vi. Vad i alllsindar tänkte jag? Jag med mitt lokalsinne... skulle jag kunna känna igen var bussen stannade utanför mig? Till råga på allt gick den här bussen åt fel håll - det upptäckte jag EFTER att vi hade åkt förbi alla platser som jag kände igen. "Jaha" tänkte jag. "Det är väl bara att fortsätta". Vi åkte den ena gata efter den andra, men till sist kände jag igen mig, så jag gick av och hamnade utanför ett stort köpcentrum. Jag kunde väl lika gärna köpa lite mat, så jag handlade lite och sedan gick jag till busshållplatsen och tog en av de vanliga bussarna hem.
Nu är jag hemma, har inte ens gjort en bråkdel av allt det jag hade tänkt göra. Mitt äventyr tog åtminstone 1 1/2 timme extra, men ett äventyr var det.
Nu har min mage fått mat och jag har vilat upp mig. Dags att plugga igen.
Tänka sig!
Allt blir inte som man har tänkt sig. Det är ytterst sällan det blir så, men man får kämpa vidare. Man får övervinna sin egen osäkerhet och ta ett steg i taget!
Man vill så väl, men gör så fel!
När lär man sig att inte gräva ner sig i det som man inte kan ändra på? Som ändå sliter i sitt inre, som ett öppet sår...
Vad hindrar mig?
Under den senaste tiden har jag fått motgångar och framsteg inom min utbildning, mitt yrke. Jag har funderat över vad det egentligen är som hindrar mig till att tillåta de här motgångarna att göra mig bättre, att förändra mig från insidan, istället för på ett yttre plan. Jag har ändrat yrkesbana mer än en gång de senaste fem åren och under allt så finns en oro att inte lyckas, att inte klara av det yrke som jag valt. Jag har egentligen aldrig arbetet på riktigt utan bara haft praktik, eller pluggat. Det finns någonting som jag tidigare har blundat inför, som påverkar mig på sätt som hindrar mig att utföra ett bra arbete. Jag är rädd att det jag GÖR inte duger och jag är rädd att det jag ÄR inte duger heller. Därför har jag gömt mig bakom skolans väggar, bakom universitetets väggar och tillåtit mig själv att bli universifierad. Men jag vill inte längre. Jag vill inte vara den här tjejen som styrs av sina rädslor. Jag vill leva livet och vad hindrar mig? Jag hindrar mig själv, jag försvårar och gör det svårt för andra att förstå.
Mina motgångar ska inte få trycka ner mig mer, mina rädslor ska inte styra mitt liv, min skola ska inte få bli min värld. Jag ska ta kontrollen och jag borde ha börjat för flera år sedan, men jag gör det nu istället!
Äntligen!
Jag har på senaste tiden känt att min säng är alldeles för MJUK, så jag har tagit mig i kragen och köpt en ny, lite hårdare, lite bredare, en aning nyare ;)
Snart är den här, hemleverans om fyra dagar. ÄNTLIGEN! Jag längtar, men funderar; kommer jag att kunna sova?
Snart är den här, hemleverans om fyra dagar. ÄNTLIGEN! Jag längtar, men funderar; kommer jag att kunna sova?
Mellanslag!
Ibland försvinner mellanslagen, som orden, som stycken. Det får vara, för så är det idag! Der ser bara konstigt ut i mina ögon...
Veckan som gått!
Det har varit en härlig vecka! En vecka som har gått väldigt fort.
Det har egentligen inte hänt så speciellt mycket. Har tränat, gått i skolan, träffat familjen och bara varit.
Det har egentligen inte hänt så speciellt mycket. Har tränat, gått i skolan, träffat familjen och bara varit.
Jag har i skolan spelat på djembetrumma, härligt, härligt, även om jag ibland vill slå lite för fort. Takten är ibland inte där, men det gör ingenting. Jag har helt underbara klasskamrater och vi spelar nästan varje rast med något instrument... gitarr, djembetrumma är väl de vanligaste.
Min träning med elektroderna går framåt, även om jag inte riktigt lägger märke till alla små detaljer som jag gör lättare nu än innan. Kan lägga handflatan platt på huvudet, inte hänt förr. Eller ja, det har väl varit vanligt de senaste två veckorna. I förrgår höll jag på att lägga ner min golvlampa på golvet, eftersom jag kunde ta tag i den med högerhand och jag var lite starkare än vad jag trodde.
Det har varit riktigt hala dagar, här ett tag. Blankis med vatten, blankis utan vatten och lite asfalt emellanåt. Det gäller att gå försiktigt fram.
Min träning med elektroderna går framåt, även om jag inte riktigt lägger märke till alla små detaljer som jag gör lättare nu än innan. Kan lägga handflatan platt på huvudet, inte hänt förr. Eller ja, det har väl varit vanligt de senaste två veckorna. I förrgår höll jag på att lägga ner min golvlampa på golvet, eftersom jag kunde ta tag i den med högerhand och jag var lite starkare än vad jag trodde.
Det har varit riktigt hala dagar, här ett tag. Blankis med vatten, blankis utan vatten och lite asfalt emellanåt. Det gäller att gå försiktigt fram.
