linjaunknown

Jag håller just nu på att förbereda mitt försa wet-vest pass någonsin. Det går sakta framåt, jag hade ingen aning om att det skulle ta så här långt tid att förbereda och jag är långt ifrån klar, men jag har cirka en månad på mig att göra det klart. Under den tiden ska jag "bara" praktisera på en förskola och förbereda mig inför skolan. Nämnde jag att jag har hållt på att analysera en låt i en timme nu? Nä, men det gör jag och den första låten är nästan klar. Två - tre genomlysningar till och sedan har jag analyserat min första låt någonsin och sen är det bara 12-13 låtar kvar. Men jag har roligt och det är huvudsaken eller hur?

Det känns helt otroligt i min kropp just nu. Jag har glömt bort hur kroppen var för sju månader sedan innan elektroderna, men det är en del som fortfarande spökar. Min hjärna till exempel är jag på nya ställen - som semestern förra veckan i Skåne - då slår den på alarmet "FARA, FARA, jag kan ramla när som helst!" och plötsligt går jag likadant som för sju år sedan. Likaså har jag märkt att min underarm börjar bli mer stel igen. Men det är inget farligt, har hört av mig till F så får vi se vad vi kan göra åt saken, har förslag, men vill inte ändra utan att först prata med F som är experten. Sakta och säkert går träningen framåt och livet leker på ett sätt som det inte gjorde förr...

Visst är livet ganska underbart? Det finns motgångar och framgångar, man kan så att säga "leva livet" eller så kan man "bara vara". Vänner, familj och kärlekar fyller ens tillvaro på olika sätt under olika perioder och alltid finns det någonting som man inte riktigt är nöjd med. Det finns många saker man "borde", men väldigt få saker man faktiskt gör. Det finns saker man vill hinna med under sitt liv - stora som små, att man ibland borde stanna upp och tänka på för vem det egentligen är till för? Är det för en själv eller är det för andra? Är det en självisk känsla eller osjälvisk? Var går gränsen och när ska man stanna upp för att se om den gränsen fortfarande gäller? Livet är full av äventyr - stora som små, jobbiga som roliga att det enda som man kan göra är att ta en dag i taget och vara öppen för de små miraklen i vardagen...

Jag har återigen valt ny design. Jag ledsnade lite på min förra!

Jag är inte så här jätteduktig på att fixa iordning min blogg så som jag vill ha den, men det här med kategorier är någonting som jag länge har velat ha, men inte vetat hur jag ska göra - så jag gick idag in och kollade runt lite och hittade sidan där jag kunde skapa kategorier. Det var ju HUR ENKELT som helst. Jag skapade de kategorier jag vill ha och har sedan ägnat dagen åt att kategorisera varje inlägg jag någonsin har visat. Kategorierna ser ni till höger och ni kan därmed välja vad ni vill läsa på min blogg.

Innan sommarlovet började skrev jag att jag absolut inte skulle jäkta och det har jag egentligen inte gjort heller. Jag har den här veckan varit tillsammans med familjen i Skåne och träffat goda vänner. Jag har vilat och känner att jag nu är redo att börja förbereda skolstart och arbetsdags - även om det dröjer länge till. Jag vill börja nu och jag jäktar inte - jag LOVAR! :)

... är en gåta som vi människor hela tiden försöker förstå. Antingen är det forskare som vill få reda så mycket som möjligt om den mänskliga kroppen och dess förmåga att fungera eller så är det familjer, vänner som vill veta och förstå hur barnet, mannen, farmodern, personen fungerar och tänker kring det som är nu eller så är det de som inte vill se värdet av människor runt omkring en.

Jag vill bara säga att elektrodress och elektroderna - ineventionsmetoden är någonting som har förändrat mitt liv totalt och på hemsidan (titeln på detta inlägg) står det om den här underbara metoden och vad som händer och sker.

Min ambition var att vänta med att skriva här tills jag hade börjat skolan igen. Jag tänkte ta en bloggfri sommar, men den idén sprack innan jag ens hade tänkt klart. Jag har dock låtit bli att skriva här på två veckor nu och mycket har hänt.

---

Jag har fyllt år - åren går och jag är inget barn längre, även om jag har kvar mitt barnasinne ibland. Jag hade en underbar fest där mina nära och kära kom och grattade mig (dock inte alla p.g.a arbete och sjukdom) men en lyckad födelsedag. Hela 24 år full av erfarenhet och minnen - fantastiskt :)