linjaunknown

för alla kommentarer som jag har fått hittills. Vissa hjälper mig att veta vad jag ska göra, andra gör mig glad och vissa gör att jag funderar, men alla är välkomna. Tack igen!

... som man har tänkt sig. Idag hade jag ett möte som inte alls gick till så som jag hade föreställt mig att det skulle gå till. Å andra sidan visste jag inte vad jag egentligen väntade mig. Jag vet inte om jag förklarade lika bra som jag hade kunnat, jag vet inte om jag fick fram det som jag ville få fram. Men nu har jag i alla fall satt bollen i rullning och sedan får vi se vad som händer. Är det meningen att jag ska få ta körkort så är det meningen, annars inte!

Den här helgen är det allahelgona, då vi tänder ljus och tänker på de som står oss nära - de som har gått bort och de som ännu finns kvar. Speciellt de som har gått bort brukar under denna helg bli extra påminda. Jag är inget undantag. Jag tänker på dem som stod mig närmast, men som av olika anledningar inte finns här idag. Jag tänker mest på glada minnen, minnen där deras leenden - deras glädje, nyfikenhet, stillhet, busighet får höras. Men också om hur det känns när jag besöker deras gravar, när jag "hälsar" på dem, minns dem, gläds över att jag har haft möjligheten att träffa och umgås med dem. Men det påmnner mig också om saknaden efter dem, saknaden som jag nästan aldrig låter mig känna, för då kan det knäcka mig. Jag gråter fortfarande stilla inombords, även nu när det har gått så många år. Jag har på ett sätt gått vidare efter sorgen, men den kommer alltid att finnas hos mig, även om jag nu mest känner glädje och tacksamhet över att jag har träffat dem.

Hur svårt kan det vara att bestämma sig för att göra någonting? Jag har nu velat i flera månader för om jag vill åka till Kalifornien över en weekend i sommar. Eller jag VILL hemskt gärna åka och har kollat på flyg+boende förslag på flera olika företag. Har till och med bestäm tid för flyget, bestämt hotell, men där stannar jag upp. Det enda jag egentligen behöver göra är att trycka på boka knappen, men jag hindrar mig själv. Det är främst på grund av priset. Har jag råd att åka? Dels om jag verkligen vågar åka, för i så fall åker jag själv till ett annat land utan att htta och veta. Men varför har jag blivit så feg för. Jag har väl aldrig förr tvivlat så mycket på vad jag ska göra. Jag vill ju hemskt gärna åka. Jag har också hittat ett relativ billigt pris för både flyg och boende, nära det jag vill se och upptäcka i Kalifornien. Men att ta det där steget, att verkligen avsätta de pengar som behövs, att våga flyga till ett annat land, en annan kontinent. Vågar jag? Ja, jag vill, men jag måste bestämma mig snart! Att bestämma sig - hur svårt kan det vara?

Idag har jag haft min tenta och det har varit salsakväll. Det kändes som om tentan gick bra, men vi får se. Salsakväll var lite mer på min nivå idag. Men jag spände mig otroligt mycket i min högra hand. Nästan hälften av alla jag dansade med ville att jag skulle slappna av, men jag kunde inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, men en kombination av trötthet och att elektroderna börjar ge mindre resultat kanske kan förklara det till stor del.

Ibland behövs det bara ett samtal för att det ska bli mycket bättre, för att känslan av att vara nere är förbi, men också en vilja av att inte stänga sig ute från det som är värt i livet, familj, vänner och sociala roliga upplevelser. Jag känner mig fit for fight igen och tar nu bara en sak i taget! Men främst idag blir att vila är fortfarande lite trött efter förrgårdagens oroliga sömn.

Jag känner mig allmänt nere idag. Borde plugga men har ingen ro i kroppen till att göra det på. Borde göra en massa annat också, men just nu känns allt hopplöst. Jag kan nästan lika gärna ge upp, även om jag vet att det förmodligen finns många alternativ till att se till att det ska fungera. Men jag orkar inte kämpa just nu, jag orkar inte vara stark. Visserligen kan det här ses som en obetydlig liten sak i tillvaron, men jag förstorar upp det som vanligt och nu när jag är nere i en svacka så blir det så mycket större än vad det annars kan tyckas vara. Jag borde kunna se det så, men det går inte så lätt som jag hade hoppats och då - som nu när jag är lite nere i allmänhet - förstoras detta och jag får inget grepp om det. Jag kan inte se hur litet hindret egentligen är utan det är så högt och brett att jag inte får någon rätsida på det. Men det går nog snart över. Snart blir nog allt bra igen, men jag tycker inte om att det ska vara så här. Jag tycker inte om att jag inte kan klara av det själv. Jag tycker inte om att inte veta vad jag ska göra. Hur jag ska kunna gå vidare och uppnå mitt mål. Att klara av det här relativt lilla hindret!

blir allting inte riktigt så som man har tänkt sig. Då gäller det bara att se till att fixa iordning det och gå vidare. Det sker andra bra saker istället, sådant är livet och man ska kunna se alternativen, inte bara det som har blivit tokigt. Ja, ibland blir det som det blir och man får göra det man kan av situationen, även om det inte alls blev som man har tänkt. Det gäller bara att kunna se guldkornen i tillvaron, utan att gå miste om dem - för att man har för bråttom eller för mycket att göra. Ibland måste man ta sig tid att tänka, tid att vara och tid att ha roligt!

Jag har ägnat mycket tid åt att förbereda mig inför tentan om 1 1/2 vecka, men det är inte bara det som jag har gjort. Jag har också dansat och lärt mg snurra, på ett ungefär. Det gick lite för fort, lite för komplicerat för att jag skulle kunna klara av det just nu, men det gick sisådär. Jag kommer att dansa mer på onsdag då det är danskväll. Tänkte gå dit och ha lite trevligt. Det ska inte bara vara plugg hela dagarna utan jag får koppla av också och ha roligt tillsammans med andra då och då också. Jag borde att pluggat lite mer i helgen, men jag kan inte trycka in mer i min hjärna just nu. Då tappar jag bort allting istället. Jag har fokuserat på några begrepp jag måste kunna. Det andra får komma sen. Nu är det vila, stretcha - så jag inte får världens träningsvärk igen och sen sova. Ny dag imorgon!

"Krisen" är nu avklarad. Det gick hur fort som helst att fixa, men jag blev bara lite sur. Nu tillbaka till väsentligheterna idag. Förberedelserna inför redovisningen idag och läsning till nästa vecka. Ja just ja och äta någon lunch... jag har helt frångått min meny den här veckan, men det löser sig... det är ingen fara...

Jag krånglar till mitt liv så j*a mycket just nu, enbart därför att jag inte tänker mig för. Varför måste jag göra det? Livet skulle vara så mycket lättare om jag inte gjorde allting så mycket svårare, inte minsta fel just nu gör att jag måste vänta och förlita mig på andra, som jag egentligen inte borde behöva när de redan har gett mig allt jag bör veta för att kunna klara av uppgiften. Men nu får jag fråga igen och vänta på att någon kan hjälpa mig - helt i onödan - enbart därför att jag har för bråttom och inte tänker ordentligt!

Jag fick en inbjudan eller snarare "headsup" om vad som ska komma. Nu är den enda funderingen hur jag ska ta mig dit och var någonstans jag ska bo under tiden som gör mig fundersam. Jag känner att jag också vill ha klart det snart, så att jag vet att jag verkligen kan och ska åka, men jag vill heller inte bestämma det innan jag har fått den riktiga inbjudan. Tänk om jag beställer resan fel? Men det kommer att bli bra, spännande är det i alla fall. En resa till San Diego, Kalifornien är ju inte varje dag man funderar på att planera.

Jag hinner inte göra allt det jag hade tänkt mig på den tid jag har, men det är bara att ta ett steg i taget, så löser sig det nog bäst så. Jag måste bara organisera min tid bättre och verkligen göra det jag har tänkt göra och inte så mycket annat.

Tänk att det kan vara så lätt att missförstå varandra. Jag har missuppfattat en del som nu innebär att jag måste börja om på ett sätt eller vänta, jag vet inte riktigt vilket. Men jag har lärt mig att det bara är att fråga så får man svar. Så länge får jag försöka lägga det här på hyllan och fortsätta med det andra i livet. Men det är så onödigt. Ja, ibland blir det inte riktigt som man hade tänkt sig. Men förhoppningsvis går det att fixa ganska lätt. Vi får se...

Jag är lyckligt lottad att jag har vänner och släktingar i mitt liv. Vissa är en del av det jag vill kalla min storfamilj, människor som jag umgåtts väldigt intensivt med under många år, andra ser jag mer sällan, men jag tänker desto mer på er. Ni finns alltid i mina tankar och ger mig styrka och mod att fortsätta utvecklas till en bättre människa, en modigare människa. Ni har lärt mig så mycket i livet, även om jag kanske har varit dålig att säga det till er, men precis som med min familj betyder ni så hemskt mycket för mig och jag är tacksam och glad över att ha fått träffa er, lära känna er och varit en del av era liv.

Min familj betyder så mycket för mig, mer än vad jag kan beskriva med ord. Mamma och pappa, ni har varit och är mina stöttepelare, mina klippor och de som jag absolut vill visa att jag kan både det ena och det andra. Mina systrar P och J är de som alltid plockar ner mig på jorden och som får mig att skratta och visar mig vägen genom livet på än det ena än det andra sättet. Mina systerdöttrar S och E är mina glädjeämnen, min lycka att få träffa - leka och umgås med - även om vi ibland kivas och busar. Min svåger T och min "svåger" D, jag är hemskt glad att jag har fått lära känna er...

Jag mår toppenbra. Det känns som om livet leker just nu. Det enda jag vill är att stanna tiden och leva för nuet, men jag måste även tänka framåt. Det vill jag inte. Det känns som om jag har hittat min plats i livet just nu och jag bara stormtrivs med det. Men snart är det slut, praktiken är över om en vecka och sen är det tillbaka till skolbänken, som kommer att vara rolig också - men jag vill jobba. Det känns som om allting bara försvinner, lämnar mig, men jag är säker nu, säker i mig själv och det är underbart att känna så, att vara så tillfreds som jag är just nu. Allting är inte 100 %. Jag har fortfarande saker jag bör göra, saker jag ska göra och saker som jag egentligen inte ska skjuta framför mig, men just nu gör det ingenting. Livet leker och jag är glad. Jag funderar en del på vad jag vill göra sen efter mina studier. Jag har hittat en plats jag kan tänka mig jobba på, även om det är långt ifrån vad jag har tänkt mig egentligen, men det är alldeles otroligt, undrar om... jag längtar tills jag är färdig. Här vill jag vara, otroligt glad och lycklig. Jag skulle också någongång vilja jobba utomlands som aupair eller nanny eller någonting kanske på en förskola/skola. Jag vet inte riktigt, kanske är det bara en språkresa jag söker, men frågan är om jag vågar, om jag törs åka iväg, bo utomlands i ett land jag inte känner. Det skulle vara ett äventyr, en upplevelse jag inte skulle vilja missa, men skulle jag våga? Det är frågan och än vet jag inte svaret. Jag ska först bli klar med skolan, sen ska jag söka mig ett jobb och en bostad... var vet jag inte, vilket jobb vet jag inte, även om jag har önskemål nu, men det kan också tänka sig att det blir någonting helt annat. Jag tar ett år i taget, en månad, en dag i taget nu. Det jag nästan aldrig gjorde förr, för då ville jag kontrollera allt - ha fullständig koll, äve om jag vill ha det nu med kan jag vara flexibel, på ett helt annat sätt idag än förr. Jag mår toppenbra och ser fram emot dagen, veckan, månaden, året som är framför mig - vad den än har med sig.

Visst är livet ganska underbart? Det finns motgångar och framgångar, man kan så att säga "leva livet" eller så kan man "bara vara". Vänner, familj och kärlekar fyller ens tillvaro på olika sätt under olika perioder och alltid finns det någonting som man inte riktigt är nöjd med. Det finns många saker man "borde", men väldigt få saker man faktiskt gör. Det finns saker man vill hinna med under sitt liv - stora som små, att man ibland borde stanna upp och tänka på för vem det egentligen är till för? Är det för en själv eller är det för andra? Är det en självisk känsla eller osjälvisk? Var går gränsen och när ska man stanna upp för att se om den gränsen fortfarande gäller? Livet är full av äventyr - stora som små, jobbiga som roliga att det enda som man kan göra är att ta en dag i taget och vara öppen för de små miraklen i vardagen...

... är en gåta som vi människor hela tiden försöker förstå. Antingen är det forskare som vill få reda så mycket som möjligt om den mänskliga kroppen och dess förmåga att fungera eller så är det familjer, vänner som vill veta och förstå hur barnet, mannen, farmodern, personen fungerar och tänker kring det som är nu eller så är det de som inte vill se värdet av människor runt omkring en.

... försvinner den så fort!