linjaunknown

Den här helgen är det allahelgona, då vi tänder ljus och tänker på de som står oss nära - de som har gått bort och de som ännu finns kvar. Speciellt de som har gått bort brukar under denna helg bli extra påminda. Jag är inget undantag. Jag tänker på dem som stod mig närmast, men som av olika anledningar inte finns här idag. Jag tänker mest på glada minnen, minnen där deras leenden - deras glädje, nyfikenhet, stillhet, busighet får höras. Men också om hur det känns när jag besöker deras gravar, när jag "hälsar" på dem, minns dem, gläds över att jag har haft möjligheten att träffa och umgås med dem. Men det påmnner mig också om saknaden efter dem, saknaden som jag nästan aldrig låter mig känna, för då kan det knäcka mig. Jag gråter fortfarande stilla inombords, även nu när det har gått så många år. Jag har på ett sätt gått vidare efter sorgen, men den kommer alltid att finnas hos mig, även om jag nu mest känner glädje och tacksamhet över att jag har träffat dem.