Midsommar!
Idag är det midsommarafton, imorgon på midsommardagen blir det dans kring midsommarstången, dragkamp, middag och träffa (nästan) alla nära och kära. Idag är det väl mest en slappardag. Har nu praktiserat i en vecka på en förskola - det har varit givande. Jag känner att jag blir mer och mer van i min roll som pedagog - även om det är en del kvar att slippa på.
Blev klar med min kurs på universitetet igår - jätteskönt, jag var lite orolig att jag skulle få någon rest uppgift, men jag klarade kursen. Ett steg i rätt riktning mot att bli färdig förskolelärare - det gillar jag!
Har nu tränat med elektroderna 73 gånger och är nu van att handen och armen är avslappnad och lyssnar - men min vänstra handen vill inte riktigt att stödhjulen ska av än. Det märktes idag när jag skulle greppa ett underlägg med höger. Vänsterhanden var inte i närheten, men försökte ändå hjälpa till. Det gick inte att bortse ifrån... Men högersida har förbättrats något så kolossalt! Det går nästan inte att se hur jag var innan... Helt otroligt!
Blev klar med min kurs på universitetet igår - jätteskönt, jag var lite orolig att jag skulle få någon rest uppgift, men jag klarade kursen. Ett steg i rätt riktning mot att bli färdig förskolelärare - det gillar jag!
Midsommar firas som vanligt hemma i den by där jag växte upp. Det egentliga firandet sker imorgon och kommer det att regna blir jag inte glad - därför SKA det inte regna. Det har JAG bestämt - för jag kan ju bestämma över vädret :)
Har nu tränat med elektroderna 73 gånger och är nu van att handen och armen är avslappnad och lyssnar - men min vänstra handen vill inte riktigt att stödhjulen ska av än. Det märktes idag när jag skulle greppa ett underlägg med höger. Vänsterhanden var inte i närheten, men försökte ändå hjälpa till. Det gick inte att bortse ifrån... Men högersida har förbättrats något så kolossalt! Det går nästan inte att se hur jag var innan... Helt otroligt!
Att skapa en berättelse
Jag har upptäckt att det är jättelätt att skapa berättelser i bilder. Det är så roligt. Jag tror att det kan bli en hobby i framtiden. Här kommer min första alldeles egna bildberättelse:
Det var en gång ett troll som skulle gå och möta sin kompis. Men hon visste inte riktigt hur hon skulle gå för att komma till sjön, där kompisen väntade. Det var däremot ingenting som hon bekymrade sig över utan började sakta att gå...
Hon gick förbi en jättestor trädstam som hon aldrig hade sett förut. Hon tyckte att det inte riktigt var sig likt - hennes skog, hennes hem, men hon tänkte inte mer på saken utan fortsatte att gå. Det dröjde inte länge förrän hon såg en stig leda bort från området. "Där ska jag gå!" tänkte hon självsäkert och gick fram mot stigen...
Stigen svängde skarpt till vänster, men trollflickan följde glatt stigens väg tills....
... hon såg en jättestor sten på stigen. Den var så stor och hög att hon varken kunde gå runt den eller lätt gå över den. Hon började bli lite rädd... "Tänk om jag har gått fel???". Men så hör hon vattnet brusa i vinden och förstår att hon är nära sjön, där hennes kompis väntar, så hon ropar; - Maria, Maria är du där? Jag är på andra sidan den jättestora stenen. Jag vet inte hur jag ska komma förbi den? Men inget svar hörs... det är tyst och det enda som hörs är vindens sus. Inte ens fåglarna kvittrar i skyn. Nu blir trollflickan riktigt rädd; "tänk om något har hänt Maria?"
Så hon får bråttom. Hon slänger sig upp mot första avsatsen och klättrar upp för den stora stenen. Hon når toppen och är alldeles utmattad, men fortsätter ändå raskt nerför den andra sidan. Hon springer fram och tillbaka - det är ingen där!
Så hon kollar ut mot sjön...
... och ser att en båt glider sakta mot stranden. På båten står Maria och vinkar. Trollflickan är så glad och står vid vattenkanten, tittar när hennes kompis glider fram på vattnet. Snart är hon här!
Det var min första lilla bildberättelse.
Ett stort beslut...
Jag står inför ett beslut som kommer att påverka hela min fortsatta utbildning. Det är inte ett litet beslut, direkt, men just nu väger jag för och nackdelarna med detta beslut. Vad är det jag vill ha ut av mitt liv, hur vill jag möta mina utmaningar, hur förberedd är jag egentligen för att möta de utmaningar som ligger i framtiden? Det är inga lätta frågor direkt och jag måste vara beredd att lämna svar ganska snart. Det känns inge vidare just nu. Mina tankar snurrar och det var det sista jag tänkte på igår innan jag somnade å det första jag tänkte på imorse. Men snart är det skola igen och då måste jag vara 100 % där och arbeta med det jag ska göra. Mycket tankeverksamhet krävs och jag vet inte om jag någonsin kommer att klara av att ge mitt 110% just nu. Jag känner mig lite splittrad och att tänka kan också ta tid, onödig lång tid, eller?
En stund av glädje
En stund av glädje det är att vara med familjen. En stund av glädje är att umgås med vännerna sina. En stund av glädje är att veta var man vill vara. En stund av glädje är att leva i nuet. En stund av glädje skiljer sig åt för alla och envar. Det är olika beroende på vem man är och vad man har varit med om. En stund av glädje kan vara att gå några steg för första gången. En stund av glädje kan vara att skratta åt något dåligt skämt. En stund av glädje det kan ibland gå förbi utan att man lägger märke till det. Var vaksam och se var livet dig ger!
Hämningslös och envis som synden
Jag har precis läst ett inlägg på en kompis blogg, om hur det är att träna samtidigt som man är "handikappad". Ett jävligt bra inlägg, det måste jag säga, kloka ord och ett jävlaanamma som ett liv fullt av träning ger. Det är egentligen inte konstigt att vi båda har blivit envisa som synden och inte ger upp i första taget. För om vi gjorde det så skulle vi för länge sedan ha gett upp. Vi skulle ha lämnat in handduken och godtagit vad alla doktorer och specialister ansåg - acceptera att du har ett handikapp och SLUTA för fan att träna - det kommer INTE att bli bättre. Nu sa de inte exakt så, men andemeningen var ändå detsamma. Varför träna, när det aldrig kommer att bli bättre?
Nu 23, snart 24 år in i framtiden ser jag resultatet av träningen. Varje dag förbättras någonting, varje dag upptäcker mitt medvetande någonting nytt, även om inte jag förstår det. Jag ser en ljus framtid framför mig, ett liv fullt med äventyr och glädje, men det är ändå en del av mig som funderar. Vad skulle hända om jag av någon anledning träffade alla de doktorer jag hade när jag var liten? Skulle jag vara mitt försiktiga jag och lyssna på allt det de tycker är så jävla bra, eller skulle jag sätta ner foten och beskriva va fan jag tycker och tänker om deras sätt att arbeta? Jag vet inte, jag vet inte hur stark jag är i mig själv och hur de kommer att vara. Vad kommer att hända? En del av mig tror aldrig att det kommer att hända, en annan del vill att det ska hända för att jag ska få ett avslut på mitt liv med barn - och ungdomshabiliteringen.
Även om jag lämnade habiliteringen för sex år sedan, är det någonting som fortfarande förföljer mig, speciellt om jag hör talas om barn som går där. Vad är de med om? Behandlar de barnen på samma sätt som de behandlade mig? Hur ser det ut idag? Har det förändrats? Även om jag hoppas att det har förändrats, så är jag inte så säker på att det har det. Jag tror inte att det någonsin kan förändras. Jag vet inte och jag förstår inte varför jag fortfarande bekymrar mig över habiliteringens arbetssätt, när jag själv har lämnat den världen bakom mig.
Men å andra sidan kanske det inte går att lämna den världen bakom sig, eftersom omgivningen ser mig som handikappad även om jag och de närmast mig inte ser det så! Att vara extra tydlig och rak mot sin omgivning, att vara hämningslös ärlig är någonting som behövs tror jag, men det är inte många som kan klara av det. Det är inte många som orkar höra eller orkar ta till sig. Jag försöker alltid att vara mig själv, men det är inte alltid lätt att utbilda sig till någonting där det krävs att man är totalt ärlig om vad man klarar eller inte. Jag har märkt att jag tar det personligt om någon ifrågasätter eller poängterar att jag inte kan klara av uppgiften på grund av mitt fysiska handikapp. För även om jag bara har en lätt, lätt form av cerebral pares (CP) så är det ändå någonting som påpekas och jag kan inte rå för att jag då stänger in mig i min bubbla för jag orkar inte ta tag i det.
Det är någonting som jag jobbar med hos mig själv - att ta sådana kommentarer lagom personligt, men också se det konstruktivt. För om jag inte gör det kommer jag aldrig att kunna se på mig själv och mina handlingar och vad andra tycker om de utan att såga ner mig själv. Jag är på väg, men det är en lång väg kvar. En väg vi alla måste gå oavsett vad vi har i ryggsäcken.
Alla dessa tankar kring mitt eget liv gör att jag funderar på andra, som är i samma sits, men med andra förutsättningar, andra drivkrafter eller motkrafter. Hur fan fungerar habiliteringen idag? Skapar de samma tankar hos de barn, ungdomar och vuxna som de gjorde hos mig?
Jag har upptäckt att jag inte tar mig ton, säger inte så mycket för då kanske människor runtomkring mig inte lägger märke till hur jag är, hur min kropp är. Nu är det bättre jag börjar bli trygg i mig själv, jag börjar gilla min kropp och hur jag ser ut, utan att hela tiden bekymra mig över om huruvida andra människor kommer tycka om mig, när de ser hur jag ser ut. För även om det inre är viktigt, vad man tänker och hur man är som personlighet, spelar det yttre ändå roll hos många människor och därför har jag hållt mig och håller mig vid sidan om, för vad kan jag bidra med, om ingen tycker om mig, för att jag ser ut och rör mig som jag gör. Jag är fullt medveten om att det inre är det som spelar roll, men jag har träffat tillräckligt många doktorer, läkare, specialister som har fokuserat så otroligt mycket på det yttre, hur man är, går, står, sitter, rör sig att jag inte kan låta bli att oroa mig. Jag vet att deras avsikt aldrig var att förminska mig till en arm, ett ben, en fot, men det är så det har blivit, om jag ser tillbaka på mitt liv. Men inte längre, min mindervärdeskomplex, mina problem över hur jag ser ut och är, slutar här och nu.
Jag har redan sett en förändring, även om jag fortfarande är väldigt tyst, men det kommer. Snart kan ni väl knappt få tyst på mig och jag kommer inte att baka undan oavsett vad ni säger. Jag är här och jag är här för att stanna. Jag kommer att tackla livet på mitt eget sätt, men det kommer att vara ett sätt som innebär att jag är stolt över att vara mig själv. Jag är jag och ingen ska få förändra, förminska mig bara därför att de tycker att de kan. Det kommer jag inte att tillåta!
Dag med möjligheter
En ny dag har börjat och den är full av möjligheter. Träning, plugga, vila, umgås... Allt i en salig blandning. Frågan är om jag har tillräckligt med motivation för att göra allt plugg som jag tänkt mig. Vi får se, men en härlig solig dag väntar mig.
Tänka sig!
Allt blir inte som man har tänkt sig. Det är ytterst sällan det blir så, men man får kämpa vidare. Man får övervinna sin egen osäkerhet och ta ett steg i taget!
Man vill så väl, men gör så fel!
När lär man sig att inte gräva ner sig i det som man inte kan ändra på? Som ändå sliter i sitt inre, som ett öppet sår...
Vad hindrar mig?
Under den senaste tiden har jag fått motgångar och framsteg inom min utbildning, mitt yrke. Jag har funderat över vad det egentligen är som hindrar mig till att tillåta de här motgångarna att göra mig bättre, att förändra mig från insidan, istället för på ett yttre plan. Jag har ändrat yrkesbana mer än en gång de senaste fem åren och under allt så finns en oro att inte lyckas, att inte klara av det yrke som jag valt. Jag har egentligen aldrig arbetet på riktigt utan bara haft praktik, eller pluggat. Det finns någonting som jag tidigare har blundat inför, som påverkar mig på sätt som hindrar mig att utföra ett bra arbete. Jag är rädd att det jag GÖR inte duger och jag är rädd att det jag ÄR inte duger heller. Därför har jag gömt mig bakom skolans väggar, bakom universitetets väggar och tillåtit mig själv att bli universifierad. Men jag vill inte längre. Jag vill inte vara den här tjejen som styrs av sina rädslor. Jag vill leva livet och vad hindrar mig? Jag hindrar mig själv, jag försvårar och gör det svårt för andra att förstå.
Mina motgångar ska inte få trycka ner mig mer, mina rädslor ska inte styra mitt liv, min skola ska inte få bli min värld. Jag ska ta kontrollen och jag borde ha börjat för flera år sedan, men jag gör det nu istället!
Mellanslag!
Ibland försvinner mellanslagen, som orden, som stycken. Det får vara, för så är det idag! Der ser bara konstigt ut i mina ögon...
Inåtvänd eller utåtvänd!
Ibland har jag fastnat i att vara för mycket i mina tankar, för mycket ofokuserad på det som sker runtomkring och ibland kan jag vara uppmärksam, men det sker mer och mer sällan nuförtiden. Att vara närvarande utan att vara självcentrerad, utan att min hjärna vill vara för självkritisk - det har varit svårt väldigt länge. Jag försöker ge mitt allt, försöker ge av mig själv, men jag är ändå lite distansierad, jag är inte 100% med i allt, speciellt inte i diskussioner. Där kan jag sitta med och lyssna, hålla med eller ha åsikter, men säger jag dem? Nej, inte så ofta. Jag vill hellre lyssna och ta till mig av vad andra säger och ger, men hur mycket ger jag? Jag är nästan helt övertygad om att min familj och mina vänner skulle säga annorlunda, i alla fall till viss del, men jag är lite för tillbakadragen, lite för inåtvänd, men jag ska försöka ändra på det nu. Ett steg i taget. Jag har lärt mig en roll som jag har ansett passa, precis som alla andra skaffar sig roller, har jag också gjort det. Rollen som klasskamrat, rollen som syster, rollen som barn, rollen som student... Jag har försökt gett mitt allt, min själ och mitt jag, men har jag gjort det på RÄTT sätt? Det är frågan jag ställer mig! Det är frågan som rullar i mitt huvud.
Det här inlägget blev inte alls som jag hade tänkt mig! Det är sällan det blir som man har tänkt. Andemeningen med inåtvänd och utåtvänd blev också lite tokigt, men det här var mina tankar just nu och så får det förbli. Det finns ingenting jag kan ändra på, när dessa mina tankar är. ;)
En dag utan tekniska apparater(?)
Idag hade jag tänkt mig ha en dag utan att använda tekniska apparater. Men det tog en timme innan den tanken/idén förstördes. Vi omges av tekniska apparater hela tiden och det kommer inte att hända att vi helt kan låta bli att använda det. Vattenkokaren, spisen, duschen, datorn, böckerna, radion - allt har blivit tekniskt idag. Visserligen används dessa apparater olika och med olika utgångspunkter. Som nu när jag använder datorn, för att skriva mina skoluppgifter och skriva här, det blir bara av farten att man använder och skriver.
Jag ska snart fortsätta läsa och plugga, ringa ett samtal (ännu en apparat - telefon) och fortsätta fixa i ordning mitt rum/min lägenhet. Men idag tänker jag inte fastna utan ta tillvara på varje minut. Vare sig det är plugg, städning eller vila!
Hoppfull
Idag känns det mycket bättre än vad det gjorde igår. Jag var nere i en svacka som jag brukar kunna hamna i ganska lätt. Idag vet jag att det enda jag kan göra är att göra mitt bästa och det gör jag i allt, oavsett om det handlar om svårigheter i skolan eller i livet. Märker ni att jag gör en skillnad? Skolan är en sådan plats som kan göra en blind för det som är viktigt i vardagen och jag vill vara öppen för allt oavsett hur det ser ut och vart det är på väg. Frågan är om jag verkligen kommer att se möjligheterna när de dyker upp, eller kommer jag älta allt det gamla? Nej, det tänker jag inte. Igår var igår och idag är det en ny dag!
Jag längtar tills jag sätter på mig elektroderna ikväll. Jag kommer att känna mig mycket bättre då, för idag har armen fastnat helt. Det känns fortfarande som en skillnad finns kvar, men den skillnaden är nu ytterst liten och jag behöver få känna den här skillnaden. Det gör det hela mycket enklare - det gör min upplevelse av livet mycket enklare. Hur konstigt det nu låter. Men jag låter mina känslor styra mig, även om jag döljer det för många, därför är detta så otroligt viktigt för mig. Jag får en helt annan upplevelse av mig själv och min kropp efter träning med elektroder och därmed känner jag mig mycket mer säker i mig själv. Att jag kan klara av det som tidigare varit omöjligt. Eller snarare att jag är på väg mot en framtid där jag kan klara mer än vad jag tror idag!
Frågande
Ibland förstår jag mig inte på kommentarer som människor ger. Jag fick just ett mail om en sak som jag har funderat över och svaret jag fick rörde egentligen inte det jag frågade om, utan en ursäkt. Det var en mening som "svarade", men det säger inte mig någonting. Jag är lika frågande nu som innan jag skickade mailet och frågade.
Men så är det ibland. Livet är inte spikrakt och relationer till människor man träffar på jobbet, i skolan, på fritiden är långt ifrån enkel och spikrakt. Det är snarare en labyrint och en bergochdalabana i ett. Jag önskar nästan att allt skulle kunna gå att lista sig till hur det ska vara, men det är ju aldrig så. Jag hoppas att allt rörigt i mitt liv snart får i alla fall ett svar och plan över hur jag ska gå vidare. Men jobbet är jobbet, skolan är skolan och livet - fritiden, eller den fria tiden - som en lärare en gång sa, är så otroligt mycket mer än vad jag just nu lägger in i begreppet.
Nä, nu orkar jag inget mer. Jag har egentligen ingen tid att vila på, men skolan får ursäkta - för jag tänker ta lite ledigt NU!
Den första dag i mitt nya liv - när kommer den?
Det är inte bara elektroderna som förändrar mitt liv just nu. Jag försöker också göra en ansträngning. Det går ju inte att förändra någonting utan att själv kämpa. Idag fortsätter skolan och alla småkamper det innebär i vardagen. Igår intresseanmälde jag mig till ett arbete som ledsagare hos kommunen (extraarbete). Hoppas det blir någonting. Småsteg framåt kommer förändra mitt liv för alltid. Mer social? Mer utåtriktad? Vem vet?
Den första dagen i mitt nya liv - den börjar NU!
Att bli så girig
Det är så lätt att tro att allting ska bli så mycket bättre på så kort tid. Jag vill att allt ska hända nu, men det är omöjligt. Att ta ett steg i taget, det är så man ska göra, men hur är det så otroligt svårt att bara ta det där stege. Jag vill springa innan jag kan gå, jag vill hjula innan jag an använda armen/handen som ett verktyg i vardagen. Nu får jag skärpa mig. Jag känner en sådan skillnad i min kropp, att hjärnan har vant sig, efter bara två veckor! Det är fan inte sant. Det måste vara någonting som inte stämmer, men jag hittar ingenting. Jag vill att det ska gå med racerfart, men det går inte till så. Jag får lugna ner mig och ta det som det kommer. Precis som med allt annat här i livet! En dag i taget, en träning i taget, en uppgift i taget! Och går det inte första gången, går det efter den andra eller efter den tredje. Även om jag vill planera och styra livet, kan jag bara göra det till viss del. Det kommer alltid finnas en del som är obestämdbar, som är nyckfull och oväntad och vad vore livet utan det? Så TRÅKIGT - det är vad det skulle vara.
En ny dag närmar sig!
Att upptäcka ett jag som varit dold på flera år, är ingenting som sker på en dag. Att ana vad man kan, men inte kunna det nu. Det gör mig galen. Jag vet vad jag kan bli, vem jag kan vara, men jag gör det inte. Jag sitter fast i mitt gamla jag, i förlåtmigförattjagfinns - jag. Men nu börjar det ändras. Sakta men säkert lämnar de tankarna mig, men jag vill vara där IDAG. Jag vill inte hindras av mina tankar som stoppar mig, men det är ingenting som jag ändra på ett ögonblick. Även om jag VILL!
Förändringen börjar NU, i denna sekund, men kommer jag att uppmärksamma, lägga märke till alla chanser i vardagen, som hjälper mig att förändras?
Det är nu den allra viktigaste frågan jag kan ställa mig!
2011
Snart, om bara några timmar är det ett nytt år!
Ett nytt år med många nya nyårsönskningar och förhoppningsvis härliga stunder med familj och vänner. Ett nytt år som för med sig utmaningar och hinder. Ett nytt år med världens möjligheter. Vad det nya året för med sig är upp till dig och till mig. Att sitta inne och vänta är som att inte leva alls, men frågan är vad vi gör?
