Min havssköldpadda i 3D tar form
Först kommer själva skalet med kroppen inuti. Papper blev hjälpmedlet och plasttallrikar.
Benen och huvudet klämdes ihop med kroppen
Efter 6 timmar intensivt plockande, limmande, tapetklistrande, tejpande blev resultatet denna...
Stommen är klar!
Det var dagens skola :)
Skapande konst
Idag i skolan skulle vi måla en bild - utan att bestämma vad det skulle vara. Vi fick bara måla med svart, vitt och grått och vi skulle göra det i arbetslag. Mitt arbetslag - vi gjorde denna. Bestäm själv, vad du vill att det ska vara...
Spela gitarr
På kursen som jag går just nu, lär vi oss bland annat att spela ackord på gitarr. Det kändes som en omöjlighet att spela de första gångerna, men jag håller sakta på att lära mig. De blåmärken jag har på högerhanden vore vara bevis på att jag gör någonting, även om det inte alltid kommer ljud ifrån gitarren. Det som nu har blivit en utmaning är att splittra min koncentration så att jag kan fokusera på vänster och högerhanden samtidigt. För fokuserar jag på höger, så kan vänstern inte hålla rätt ackord, fokuserar jag på vänster, så missar högren strängarna och det kommer inte ut något ljud. Jag trodde att jag skulle kunna göra det, men mer träning krävs, utan tvekan!
Att leva musiskt!
Att leva musiskt är någonting vi alla måste öva oss i och det är någonting som jag kommer att göra under de närmaste månaderna.
Att leva musiskt innebär att leva i en helhet. Det är inte jobbet eller fritiden. Det är inte den professionella jag och det privata jag, utan det är jag - personen som både är professionell och privat samtidigt. Jag visar bara olika sidor av mig själv, därmed inte sagt att jag ÄR någon annan än den jag ÄR!
Jag ÄR den jag är, jag kan inte ändra på mitt JAG för att bi någon annan, utan jag kan bara ändra på mina handlingar, hur jag är i olika situationer.
Att vara musiskt innebär att vara sann mot sig själv! Att vara medveten om hur man är, vem man är, vilka ställningstaganden man tar och hur dessa stämmer med den man VILL vara. Att lära känna sig själv, sitt inre, sina tankar - omedvetna som medvetna. Hur möter jag andra människor, hur ser jag på dem, hur vill jag vara?
Komplicerat, eller hur?
Musiskt är ett begrepp som innebär väldigt mycket, men som är så otroligt svårt att enkelt förklara. Jag har här beskrivit en liten del av vad det kan vara, men inte mycket mer. Men det jag känner mest är att vara musiskt är att vara SANN mot sig själv och andra. Dela inte upp ditt jag, tänk inte på dig själv som olika delar. Jag som ledare, jag som dotter, jag som syster, jag som klasskompis, jag som granne. Det är inte den JAG är, utan de roller som mitt JAG tar ställning till.
Det här plus mycket mer vill jag hålla på med, att tänka på, att fundera över; VEM ÄR JAG?
VET DU VEM DU ÄR?
Underkänd!
Min första riktigt stora; Underkänd! Nu är det officiellt!
Det känns för jävligt just nu, för jag fick idag veta att jag har en chans till, sedan är det kört och då stoppas hela min utbildning. Men en chans är verkligen en chans och jag ska ta den! Det känns som om jag får vara mer bestämd och tydlig i fråga om vad jag kan klara av och vad jag inte kan klara av. Var någonstans kan jag se mig själv jobba och hur kan jag jobba på mitt sätt? Inte på deras sätt utan på mitt sätt. Hur ser jag mig som lärare, som pedagog? Hur är jag? Hur jobbar jag? Jag ska verkligen ta chansen jag får och vara bestämd i mitt sätt att se på det. Det däremot - att vara bestämd är någonting som jag måste förbättra, eller snarare att våga säga det som finns i mitt huvud. Men gjort är gjort, jag kan inte förändra det sätt som jag har varit på, jag kan inte förändra det faktum att jag nu har ett IG. Däremot kan jag bestämma hur jag ska gå vidare och jag har redan bestämt mig för att detta är någonting som jag kan klara av. Jag måste bara inse mina begränsningar och vara tydlig med dem inför andra.
Det känns för jävligt just nu, för jag fick idag veta att jag har en chans till, sedan är det kört och då stoppas hela min utbildning. Men en chans är verkligen en chans och jag ska ta den! Det känns som om jag får vara mer bestämd och tydlig i fråga om vad jag kan klara av och vad jag inte kan klara av. Var någonstans kan jag se mig själv jobba och hur kan jag jobba på mitt sätt? Inte på deras sätt utan på mitt sätt. Hur ser jag mig som lärare, som pedagog? Hur är jag? Hur jobbar jag? Jag ska verkligen ta chansen jag får och vara bestämd i mitt sätt att se på det. Det däremot - att vara bestämd är någonting som jag måste förbättra, eller snarare att våga säga det som finns i mitt huvud. Men gjort är gjort, jag kan inte förändra det sätt som jag har varit på, jag kan inte förändra det faktum att jag nu har ett IG. Däremot kan jag bestämma hur jag ska gå vidare och jag har redan bestämt mig för att detta är någonting som jag kan klara av. Jag måste bara inse mina begränsningar och vara tydlig med dem inför andra.
Det är egentligen ingen skillnad från allt annat här i livet, utom att detta rör skolan och inte mitt privatliv. Ta ett steg i taget, så löser sig det andra efterhand. Det får bli mitt motto just nu. Ett motto som jag får kalla mitt eget, eftersom det har följt mig genom mitt liv. Men kroppen, mitt självförtroende känns på topp. Jag har lyckats att inte gå "som en elefant" idag utan mer som vanligt, även om foten fortfarande går på sitt sätt. Jag har kunnat kontrollera det lite idag och det var i tisdags som jag tränade med elektroderna. Det går framåt, även om jag kanske vill se framsteg, där det ÄNNU inte syns.
Ja, det var lite om vad som har hänt de senaste dagarna. Mina tankar kommer alltid få styra dessa inlägg och kan bli lite hoppiga, men sådan är JAG.
Universifierad!
Jag har för tillfället praktik - verksamhetsförlagd undervisning - och känner att det är just det här jag behöver i min utbildning. Men det är också så förbaskat svårt att inte tänka akademiskt korrekt. På min utbildning, i alla våra uppgifter ska vi skriva och tänka som om vi är 100% akademiska och ja, på ett sätt är det bra, men jag förstår inte hur allt det som vi läser kan kopplas till hur vi ska vara ute i verksamheten som professionella lärare... SE jag gör det nu också. Jag kan inte låta bli. Jag har blivit universifierad (mitt eget ord). TACK för praktiken, den räddar mig från mig själv. Jag blir tillbakadragen i verkligen och varför ska jag behöva det? Universitetet är en egen värld, jag önskar att jag inte fastnade så mycket i den som jag gör!
