Elektrodress och träningen - hur det går!
Jag har egentligen inte skrivit så mycket om hur min träning med elektrodress går. Jag började ju med den här träningsformen den 28 december 2010 och den har verkligen förändrat mitt liv. Ja, elektrodressen påverkar varje människa olika, beroende på vad för funktionshinder människan har, men för mig har elektrodressen förändrat allt. Nu är det jobbiga att jag fortfarande ser mig själv som funktionshindrad, ser mig själv som en person som inte kan klara av tillvaron. Alla påpekanden, alla tankar och åsikter jag har mött under mitt liv som funktionshindrad styr sättet jag tänker på mig själv just nu och det stämmer inte, inte nu. Jag måste få en ny bild av mig själv där jag förstår att jag kan klara av mycket mer än vad jag någonsin trodde. Jag måste förändra min sätt att tänka på nya människor jag möter. Jag har tidigare låtit andra se mig som den rörelsehindrade - eller det är i alla fall vad jag har trott att de har sett, men det stämmer inte heller. Jag har låtit mina egna fördomar om vad jag tror att ANDRA tycker om mig, påverkat mitt liv länge och nu märker jag att det inte går längre. Jag måste bli öppen mot andra och låta deras egna åsikter om mig bildas, utan att jag lägger in min osäkerhet, min egen tro på vad de tycker i det hela. Jag märker det på salsan. Det jag tror att jag inte kan, klarar jag. Det jag tror att andra kommer att påpeka på, ber jag om ursäkt för innan de påpekar det och de ser ingen mening med min ursäkt. Varför ber jag och förlåtelse för? Nu har det blivit bättre, nu kan jag "misslyckas", småskratta åt det och försöka igen utan att be om förlåtelse, men det har tagit sitt lilla tag. V är halvvägs in i salsakursen och nu tar jag det som det kommer. Det jag klarar, klarar jag och det jag ÄNNU inte klarar, kommer jag att klara i framtiden.
Det har gått cirka 10 månader av elektrodress - träning för att komma dit där jag är idag. Det har på ett sätt gått så snabbt att jag inte har hunnit förändra min egen självbild riktigt. Mina tankar ovan försöker fånga den förändring jag är inne i just nu. Nu handlar det egentligen inte om vad jag fysiskt kan eller inte kan göra med min högersida, utan vad jag i min hjärna tänker om mig själv och tror att jag kan/inte kan. De senaste dagarna har jag vid diskningen börjat använda högerhanden mycket mer och jag märker att om jag gör väldigt mycket med vänster - utan att släppa in höger - känns det tokigt. Det känns som om jag komplicerar det mycket mer än vad jag egentligen behöver. Det har alltså blivit en BELASTNING att använda bara vänsterhanden. Det trodde jag egentligen aldrig att jag skulle känna. Det finns områden - som att skriva på dator - som jag fortfarande klarar med vänsterhanden galant, men det är enbart för att jag känner att idag måste jag vara snabb för att hinna med allt det jag vill göra. Att skriva med höger blir en alldeles för stor utmaning just nu. Jag har helt enkelt inte tålamodet att göra det på.
Rent fysiskt har jag nu bara "finliret" kvar. Jag ska försöka koppla bort sammankopplingen mellan mina händer och fixa benet lite till. Sen är det i princip bara träning kvar - träning att göra högersidan STARKARE! Det är egentligen otroligt att det bara har gått 10 månader. Det känns som om det ALLTID har varit på det här sättet och jag minns inte hur det var innan. Jag har inget minne alls av hur det kändes innan jag började med elektrodressen. Även om mina tankar fortfarande har lite svårt att hänga med i svängarna har jag inget fysiskt minne av hur det egentligen var.
När jag ser mig själv i spegeln kan jag se en skillnad i min kropp, men det är inte alls lika stor skillnad som innan. Jag vet att jag alltid kommer att ha en skillnad i storlek mellan mina båda händer och armar. Jag vet att det alltid kommer att synas att någinting är annorlunda, men nu ser jag inte mig själv som en rörelsehindrad person längre. Tidigare var det oerhörda hinder - som min hjärna byggde upp - som jag inte visste hur jag skulle besegra. Nu är det i princip helt borta. Det är bara några "tänk om" kvar. Dessa "tänk om" handlar om framtiden och vad jag kan eller inte kan göra i situationer jag änni inte varit i.
Jag har länge sagt att elektrodress är värt guld, men det är den verkligen. Mitt liv har förändrats och jag kan inte se en enda svårighet jag inte kan möta nu. Visserligen behöver jag ibland be om hjälp, men det behöver vi alla göra ibland och nu handlar inte hjälpen om sådant jag inte kan fysiskt utan om att orientera sig i den värld som samhället utgör.
Jag vill också tacka mig familj, som gett mig möjligheten att träna med elektrodressen och uppnå allt det här! Tack!
Kommentarer
Postat av: mamma
Det har varit en otrolig glädje att få vara med på sidan om och se alla framsteg. Kram
Postat av: Storesyrran
Förlåt om jag stör med detta inlägg....hahaha
Men ändå förlåt....:-)
Puss på dig
Trackback
