Finnkampen - att kämpa och vinna(?)
Det som har blivit en tradition i mitt liv, att följa Finnkampen under de två dagar de är. Det har varit jätteroligt att följa både Sverige och Finland. Självklart håller jag på mitt hemland, men jag kan inte låta bli att bli förundrad över den prestation alla idrottare har gjort. Resultatet spelar för mig ingen roll, utan det är kampen, viljan att vinna och kämpaglöden som mest förundrar och fängslar mig.
Det är egentligen någonting som kan kopplas till mitt eget liv och min kamp mot mitt funktionshinder, men där spelar också resultatet in, eftersom den väcker min kämpaglöd, min vilja att vinna och att kämpa utan ett ge upp.
R ställde en bra fråga för ett tag sedan, när vet man att man har vunnit? Det är någonting som under Finnkampen är lätt att ge svar på, när det sista hoppet, kastet, spjutet har kastats eller när man sprungit över mållinjen, men när man kämpar över sitt funktionshinder - när har man vunnit?
Det här är stora mål, som de kan dröja innan det verkligen har uppnåtts, men målen är inte så långt borta ändå. Det är först och främst min självbild som ska förändras - jag får inte tänka på mig själv som rörelsehindrad - för då hindrar jag mig själv mer än vad jag tidigare har trott. Jag måste också förändra min syn på vad andra människor kan tänkas se och tycka om mig själv. Jag kan inte gå genom livet och anta att alla andra människor ser mig på än det ena än det andra sättet - för att jag tror att det är så de tänker. Jag måste också hitta taktiker på hur jag kan klara av vardagen utan att felbelasta, ignorera eller underskatta det jag kan göra. Jag är inte ensam om att inte kunna göra saker, utan det handlar bara om att hitta tekniker, taktiker på hur detta ska lösas och fixas.
För att återknyta till Finnkampen. Dessa idrottsmän och kvinnor som kämpar, krigar, presterar - pressar si själva gång på gång på gång. De möter motgångar och framgångar, men de ger aldrig upp och det ska jag inte heller göra!
Det är egentligen någonting som kan kopplas till mitt eget liv och min kamp mot mitt funktionshinder, men där spelar också resultatet in, eftersom den väcker min kämpaglöd, min vilja att vinna och att kämpa utan ett ge upp.
R ställde en bra fråga för ett tag sedan, när vet man att man har vunnit? Det är någonting som under Finnkampen är lätt att ge svar på, när det sista hoppet, kastet, spjutet har kastats eller när man sprungit över mållinjen, men när man kämpar över sitt funktionshinder - när har man vunnit?
Jag tror att man har vunnit mot sitt funktionshinder då man inte längre känner sig hindrad i vardagen och när är det? Det är förstås oerhört individuellt, men för mig är det när jag kan leva mitt liv på ett sätt som gör att mitt rörelsehinder inte hindrar - och när är det? Det är när dem jag möter inte ser/lägger märke till att jag har ett funktionshinder, det är när jag har hittat en taktik som gör att jag kan smita förbi de situationer som kan hindra mig. Det är när jag inte ser på mig själv som en rörelsehindrad.
Det här är stora mål, som de kan dröja innan det verkligen har uppnåtts, men målen är inte så långt borta ändå. Det är först och främst min självbild som ska förändras - jag får inte tänka på mig själv som rörelsehindrad - för då hindrar jag mig själv mer än vad jag tidigare har trott. Jag måste också förändra min syn på vad andra människor kan tänkas se och tycka om mig själv. Jag kan inte gå genom livet och anta att alla andra människor ser mig på än det ena än det andra sättet - för att jag tror att det är så de tänker. Jag måste också hitta taktiker på hur jag kan klara av vardagen utan att felbelasta, ignorera eller underskatta det jag kan göra. Jag är inte ensam om att inte kunna göra saker, utan det handlar bara om att hitta tekniker, taktiker på hur detta ska lösas och fixas.
För att återknyta till Finnkampen. Dessa idrottsmän och kvinnor som kämpar, krigar, presterar - pressar si själva gång på gång på gång. De möter motgångar och framgångar, men de ger aldrig upp och det ska jag inte heller göra!
Kommentarer
Postat av: mamma
Linn du är en fighter, har alltid varit och jag älskar dig precis som du är :). Jag tror att många med mig ser dig som en härlig tjej och inte en tjej med ett rörelsehinder för du är så mycket mer och det tror jag att du vet innerst inne.
Trackback
