Elektroder är lycka!

Jag var på återbesök till inerventions igår. Det var en ren fröjd att vara där. Jag blev knäckt igen - F knäckte min rygg, mina fingrar, mina ben, min höft och min armbåge (det gjorde faktiskt lite ont, men det är som det ska vara). Sen pratade vi om elektroderna och min träning - jag ska bara fortsätta som vanligt - flyttade några elektroder och höjde styrkan på en, men annars bara fortsätta.

Elektroderna har verkligen förändrat mitt liv och hur jag ser på mig själv. Jag kommer inte ihåg hur det var innan och nu går det bara framåt - nu när allt har satts i rullning. Jag är så glad att jag har börjat träna med elektroderna.
Elektroder är lycka!

Platå är ej kul!

Jag kan inte komma förbi, komma vidare i min träning med elektroderna. Jag är nu på en jättestor platå och det är inge roligt. Jag kan inte längre se några framsteg utan känner istället att handen är tillbaka i det här att den reagerar jättestarkt när jag använder vänster. Det är inge kul, speciellt nu när jag har fått tillbaka lite känsel i fingrarna, så nu känner jag när jag kniper ihop handen för hårt och för länge. Det är ingen rolig känsla precis!

Träningspass

Jag har nu två dagar i rad tränat wet-vest och försökt se hur bra effekterna av elektroderna sitter i och tyvärr måste jag säga att det finns en skillnad. Tidigare har jag inte velat se eller märka när kroppen blir stelare - även om den ALDRIG kommer att bli så stel som den va igen, det kommer jag se till att den inte är - för det betyder att effekten avtar eller att jag inte har satt elektroderna helt rätt, jag vet inte. Jag tror att jag sätter de rätt, men jag kan ju aldrig vara helt hundra. Nu är det visserligen två snart tre dagar sedan jag hade elektroderna. Men ändå.... JAG VILL, jag vill, JAG VILL att det ska fungera NU, nu och NU. Men det gör det ju inte, jag vet det. Jag har 33 1/2 månad kvar innan elektroderna knappt kommer behövas. Det är ju egentligen INGENTING. jag LÄNGTAR!

Tittut! Här är jag!

Veckan har snart gått och jag har på ett sätt varit mer aktiv än tidigare, på ett sätt har jag varit väldigt lat. Förutom två elektroderpass (hitintills), har jag tränat tre gånger wet-vest. Min kropp känns så avslappnad och skön att jag inte märker skillnaderna mellan elektrodomgångarna. Jag minns nästan hur det kändes att ha en arm och ett ben som inte lydde. Nu blir jag irriterad om foten bara blir lite stel och handen drar ihop sig bara en aning när jag anstränger mig. Den som såg ut som en stubbe av sten förut, men nej, så tänker jag inte.
Skolan har varit mer avspänd än förra veckan, men det beror helt och hållet på att vi inte har lektioner från 9-16 utan kan planera tiden själv. Men frågan är om jag verkligen gör en 40 timmarsvecka på vardagarna. Helgerna brukar ibland gå åt till pluggandet också.
Jaaa, det var allt för nu. Så mycket mer har inte hänt. Söker sommarjobb, men det är inte nytt.

Förbannade kropp

Idag har ingenting fungerat. Jag höll på att ramla det första steget jag tog med högern. Den var som en käpp. En käpp jag var tvungen att släppa på. Men dagen flöt på... I skolan höll vi på med grundformer och lekte med tomrummet i olika "tavlor"... Benet släpade med... gick upp, tog hissen ner. Jag vågade inte lita på högern igen, en konstig känsla - nu när jag VET hur det ska vara, hur det ska kännas. Gick till Fyrishov för att träna wet-vest. Gick väl bra att gå dit, förutom att jag halkade fram. Kände ingenting på benet, mer än att den kändes stel. Sedan träning, gudomligt skönt men så mycket hårdare. Min tränare har gjort ett helt nytt träningsprogram och det kändes. När jag strechade (eller hur det nu stavas) kändes foten som en förbannad planka... Den formligen vägrade att lyssna och jag skrek till den. Se nu är jag tillbaka till att berätta om min höger sida som om den har ett eget liv. Och det är precis så som det har känts idag.

Det är så förbannat jobbigt att det är så här och jag måste vänta en hel skoldag till, innan jag kan ha mina elektroder på. Jag hinner inte innan skolan, tyvärr! Jag behöver sova också! Ja, en ny dag väntar och jag ka inte göra annat än att vänta...

Är det så här det känns?

Är det så här det känns, att gå utan att kämpa för att musklerna ska lyda? Är det så här det känns att träna utan att arbeta för att musklerna ska lyda vad tanken vill? Är det så här det känns att vara i harmoni?

Det är en känsla som är full av glädje, förundran och lycka. Att inte behöva anstränga sig för att gå. Att känna att musklerna lyssnar vid första kommandot, istället för det tionde. Det är en känsla av lugn och stilla trygghet, som jag inte har känt... som jag aldrig har känt. Tyvärr försvinner denna absoluta frihet efter fyra, fem timmar. Men nu är jag otålig igen. Jag har BARA hållt på med elektroderna i 7 1/2 vecka än. Jag har gått om tid!

Annorlunda!

Jag känner mig annorlunda, det känns som om jag har förändrats otroligt mycket på kort tid. Idag när jag gick i trappan, kände jag mig inte längre rädd att gå växelvis med fötterna - det gick av bara farten. Visserligen springer jag inte ner, men det har jag aldrig gjort. När jag gick till träningen, var det riktigt halkigt vinterväglag, men jag kände att jag kunde lita på min kropp, jag skulle klara av det, utan dubbar - lite dumdristigt kanske, men vem håller koll. Man kan göra många dumdristiga saker i sitt liv och jag tror att jag bara har börjat med mina :)

Min hållning - hur jag går, förhåller mig har och håller på att förändra hela mi uppfattning om mig själv. Visserligen är jag fortfarande blyg och försynt, men det har jag alltid varit, men lite mer jävlaanamma styr mitt liv just nu.
Jag känner mig lugn, harmonisk, stolt över att vara jag och det har jag inte gjort på flera år. Det var länge sedan jag var stolt över att vara jag, men det är jag nu, efter 22 gånger elektroder. Det är mitt jag som formas i detta nu!

Glapp hand - nej, aldrig mer!

De senaste dagarna har jag funderat över hur min höger hand ser ut och känns. Det har varit något som har känns annorlunda, men jag har inte förstått vad det var för något. Så jag åkte hem till mamma och pappa och bad de att kolla, att känna på handen. Är den lika glapp som den alltid har varit? Svaret gjorde att munnarna åkte ner till golvet. För den glappa handen har nu nästan helt försvunnit. Det känns otroligt efter TRE veckor med elektroder. Jag har i hela mitt liv varit rädd för att skada handen, bryta handen, men icke nu. Nej, nu känner jag en trygghet som jag inte gjorde förr!

Wet-vest + elektroder - en overklig kombination

Igår tränade jag wet-vest för första gången den här terminen och jag hade haft på elektroderna innan. Det var som att träna med någon annans armar. Det kändes overkligt och skumt, som om det var någon frikopplad arm/ben som jag tränade med. Tog jag i för mycket for handen iväg all världens väg, tog jag i lite rörde jag handen som om jag skulle, men det var ju inte min hand! Det kändes som om all motstånd som jag tidigare trodde att vattnet gav försvann, för det var inte vattnet utan mina låsningar i axeln som gjorde motståndet! Nu var det ju ingen träning alls, utan mer som en söndagspromenad! I ärlighetens namn tog jag väl inte i och gav mitt allt på träningen. Min hjärna blev så chockad att det tog ca 2/3 av träningen innan den vande sig. En helt ofattbar skillnad, som jag knappt ens kan beskriva för mig själv. Mina känslor löpte amok och då är det inte lätt att förstå sig själv och sin kropp. Det är någonting man måste uppleva för att förstå!

Tankar

Jag har idag haft elektroderna för femte gången och även om det blir skillnad i hur jag känner mig och upplever effekten av träningen, så är det inte den här överväldigande känsla, som jag hade första gången. Jag har upptäckt att hela min utstrålning, hur jag går, står, sitter - Hela min självbild och hur jag visar mig för andra har börjat att förändras. Min titel på denna blogg är - Ett helt nytt jag att utforska. Ett jag som har varit dold! och det känns verkligen som så. Tidigare har jag omedvetet - på något sätt - antagit att jag inte har varit värdig att vara jag. Men nu känns det som om allt det håller på att förändras och det enbart därför att jag nu har använt elektroderna i hela 5 gånger. Det är egentligen inte klok att man kan vara så beroende av vilken hållning man har i kroppen.
Idag har det varit en dag då jag verkligen har kunnat vila och ta igen mig efter allting som har hänt den senaste tiden. Visserligen har jag pluggat, men inte överväldigade mycket. Visserligen har jag tränat, men det är bara kul. Visserligen känner jag att det är en del jag inte hunnit med, men så är det alltid. Jag kommer inte ihåg vem det är som har sagt det, men; Var glad över det du har gjort, inte missnöjd över det du inte gjorde!

6 januari

Jag har nu tränat med elektroderna i ca. 1 1/2 vecka. Jag tycker mig se och känna skillnad i hur jag håller min kropp och vilken kontroll jag har över den. Jag har faktiskt lyckats sova på höger AXEL inte skulderblad, som jag vanligt gör. Jag kan smyga och foten låter inte som om "en elefant kommer".
Nä, nu ska jag träna lite till, medan effekten sitter i som starkast och sedan ska jag plugga. Livet går vidare även om jag vill stanna upp och förundras en stund.

Elektroder ett sant nöje!

I tisdags började jag en ny träning - med ELEKTRODER. Jag ska koppla upp mig i elektroderna och sedan vila/träna, medan elektroderna själva avger en svag strömstyrka. Om ni vill veta mer om själva metoden, gå in och kolla på www.inerventions.se. Där står det exakt hur själva metoden går till.
Det är helt underbart. Jag har nu tränat tre gånger och jag ser resultat direkt. Efter andra gången kunde jag sträcka upp armarna över huvudet hur enkelt som helst. Tidigare har jag haft tummen med resten av fingrarna, när jag har haft tumvantar, men inte nu. Nu hittar jag tumvanteshålet direkt med tummen. Jag har använt vänsterhanden utan att höger har lagt sig i. Jag har vinkat med tre av högerhandens fingrar.
Första gången jag använde den, hade mamma tefatsögon och hakan nere på golvet konstant. Min lillasyster tyckte det var läskigt när jag visade vad jag kunde göra, men metoden är helt underbar. Det är ett sant nöje att använda den.
Nu ka det verka som om det här inte är något häpnadsväckande alls. Men för mig som har varit stel och inte kunnat använda högersida mycket i snart 15 år, är detta en uppfinning som är guldvärd.

linjaunknown

Mycket i dagens samhälle kräver att man vet vem man är och hur man vill vara. Med ett rörelsehinder är det inte alltid så lätt att visa andra hur man vill vara, eftersom rörelsehindret i sig förändrar det som man har tänkt och hur andra ser på det man gör.

Under hela mitt liv har jag tränat och nu har jag precis påbörjat en ny träning, som efter bara två gånger har förändrat hela min syn på mig själv och min kropp. Den är så otrolig att det inte går att beskriva hur annorlunda det känns. Jag kan försöka förklara, men jag kan aldrig förklara och beskriva så att ni till fullo kan förstå.
Välkomna till min blogg:
linjaunknown.blogg.se

Nyare inlägg
RSS 2.0