Hämningslös och envis som synden
Jag har precis läst ett inlägg på en kompis blogg, om hur det är att träna samtidigt som man är "handikappad". Ett jävligt bra inlägg, det måste jag säga, kloka ord och ett jävlaanamma som ett liv fullt av träning ger. Det är egentligen inte konstigt att vi båda har blivit envisa som synden och inte ger upp i första taget. För om vi gjorde det så skulle vi för länge sedan ha gett upp. Vi skulle ha lämnat in handduken och godtagit vad alla doktorer och specialister ansåg - acceptera att du har ett handikapp och SLUTA för fan att träna - det kommer INTE att bli bättre. Nu sa de inte exakt så, men andemeningen var ändå detsamma. Varför träna, när det aldrig kommer att bli bättre?
Nu 23, snart 24 år in i framtiden ser jag resultatet av träningen. Varje dag förbättras någonting, varje dag upptäcker mitt medvetande någonting nytt, även om inte jag förstår det. Jag ser en ljus framtid framför mig, ett liv fullt med äventyr och glädje, men det är ändå en del av mig som funderar. Vad skulle hända om jag av någon anledning träffade alla de doktorer jag hade när jag var liten? Skulle jag vara mitt försiktiga jag och lyssna på allt det de tycker är så jävla bra, eller skulle jag sätta ner foten och beskriva va fan jag tycker och tänker om deras sätt att arbeta? Jag vet inte, jag vet inte hur stark jag är i mig själv och hur de kommer att vara. Vad kommer att hända? En del av mig tror aldrig att det kommer att hända, en annan del vill att det ska hända för att jag ska få ett avslut på mitt liv med barn - och ungdomshabiliteringen.
Även om jag lämnade habiliteringen för sex år sedan, är det någonting som fortfarande förföljer mig, speciellt om jag hör talas om barn som går där. Vad är de med om? Behandlar de barnen på samma sätt som de behandlade mig? Hur ser det ut idag? Har det förändrats? Även om jag hoppas att det har förändrats, så är jag inte så säker på att det har det. Jag tror inte att det någonsin kan förändras. Jag vet inte och jag förstår inte varför jag fortfarande bekymrar mig över habiliteringens arbetssätt, när jag själv har lämnat den världen bakom mig.
Men å andra sidan kanske det inte går att lämna den världen bakom sig, eftersom omgivningen ser mig som handikappad även om jag och de närmast mig inte ser det så! Att vara extra tydlig och rak mot sin omgivning, att vara hämningslös ärlig är någonting som behövs tror jag, men det är inte många som kan klara av det. Det är inte många som orkar höra eller orkar ta till sig. Jag försöker alltid att vara mig själv, men det är inte alltid lätt att utbilda sig till någonting där det krävs att man är totalt ärlig om vad man klarar eller inte. Jag har märkt att jag tar det personligt om någon ifrågasätter eller poängterar att jag inte kan klara av uppgiften på grund av mitt fysiska handikapp. För även om jag bara har en lätt, lätt form av cerebral pares (CP) så är det ändå någonting som påpekas och jag kan inte rå för att jag då stänger in mig i min bubbla för jag orkar inte ta tag i det.
Det är någonting som jag jobbar med hos mig själv - att ta sådana kommentarer lagom personligt, men också se det konstruktivt. För om jag inte gör det kommer jag aldrig att kunna se på mig själv och mina handlingar och vad andra tycker om de utan att såga ner mig själv. Jag är på väg, men det är en lång väg kvar. En väg vi alla måste gå oavsett vad vi har i ryggsäcken.
Alla dessa tankar kring mitt eget liv gör att jag funderar på andra, som är i samma sits, men med andra förutsättningar, andra drivkrafter eller motkrafter. Hur fan fungerar habiliteringen idag? Skapar de samma tankar hos de barn, ungdomar och vuxna som de gjorde hos mig?
Jag har upptäckt att jag inte tar mig ton, säger inte så mycket för då kanske människor runtomkring mig inte lägger märke till hur jag är, hur min kropp är. Nu är det bättre jag börjar bli trygg i mig själv, jag börjar gilla min kropp och hur jag ser ut, utan att hela tiden bekymra mig över om huruvida andra människor kommer tycka om mig, när de ser hur jag ser ut. För även om det inre är viktigt, vad man tänker och hur man är som personlighet, spelar det yttre ändå roll hos många människor och därför har jag hållt mig och håller mig vid sidan om, för vad kan jag bidra med, om ingen tycker om mig, för att jag ser ut och rör mig som jag gör. Jag är fullt medveten om att det inre är det som spelar roll, men jag har träffat tillräckligt många doktorer, läkare, specialister som har fokuserat så otroligt mycket på det yttre, hur man är, går, står, sitter, rör sig att jag inte kan låta bli att oroa mig. Jag vet att deras avsikt aldrig var att förminska mig till en arm, ett ben, en fot, men det är så det har blivit, om jag ser tillbaka på mitt liv. Men inte längre, min mindervärdeskomplex, mina problem över hur jag ser ut och är, slutar här och nu.
Jag har redan sett en förändring, även om jag fortfarande är väldigt tyst, men det kommer. Snart kan ni väl knappt få tyst på mig och jag kommer inte att baka undan oavsett vad ni säger. Jag är här och jag är här för att stanna. Jag kommer att tackla livet på mitt eget sätt, men det kommer att vara ett sätt som innebär att jag är stolt över att vara mig själv. Jag är jag och ingen ska få förändra, förminska mig bara därför att de tycker att de kan. Det kommer jag inte att tillåta!
Kommentarer
Postat av: mamma
Hej och hå. Det var ord och inga visor det min sköna.
Du är bra precis som du är :) Kram
Trackback
